HOT OCH STRAFF

Vad driver en människa till att utföra goda handlingar? Hot och straff? Kärlek och uppmuntran?
Efter flera intressanta kommentarer på ett av blogginläggen kan man ana olikheter mellan islam och kristendomen. Inte sagt att alla ser på saken på samma sätt, men nu prövar vi denna tanken.

Om jag går till mig själv så är det tveklöst så att hot och straff inte hjälper mig alls att hitta rätt i livet. Det blir en låsning gentemot dem som möter mig med en sådan hårdhet. Men blir jag bemött med kärlek och uppmuntran så lockar det fram mina bättre sidor.

Men så enkelt är det inte, tycker en anonym muslim. Det måste finnas straff också!
Vad ska jag svara på det?... Låt mig tänka... Jag skiljer mellan konsekvens och straff. Var och en måste ta konsekvensen av sitt handlande och förstå att man kan driva sig själv bort från det positiva livet. Men om jag dessutom ska straffas, blir det dubbel börda.
Vi tar ett exempel från skolans värld:
- om jag bär mig illa åt, mobbar, skriker, skiter i läxorna, är ohyfsad mot lärarna, då får jag ta konsekvensen att bli avstängd. Men förr fanns dessutom en straffskala med pisk av käppen eller att stå i skamvrån och skämmas... Är det någon som minns detta fruktansvärda?
Straff gör inte saken bättre. Men att ta konsekvensen av sitt handlande är nödvändigt.

Jag läser Koranen och hittar väldigt många versar som handlar just om straff. Jag mår dåligt... kanske missförstår jag något men min lust att läsa vidare slocknar mer och mer... Visst står det att Allah är barmhärtig, men det andas så mycket hårdhet mellan raderna. Det är, vad jag förstår, den Rättvisa som muslimerna uppskattar, men som jag uppfattar som kärlekslöshet.

Jag läser i Johannes 1 brev kap 4 vers 18:
RÄDSLA FINNS INTE I KÄRLEKEN UTAN DEN FULLKOMLIGA KÄRLEKEN DRIVER  RÄDSLAN, TY RÄDSLA HÖR SAMMAN MED STRAFF OCH DEN SOM ÄR RÄDD HAR INTE NÅTT KÄRLEKENS FULLHET.

När jag har gjort fel, blir det bara svårare att erkänna om jag vet att jag kommer att bemötas med fördömande. Om min Gudsbild är en fördömande Gud, varför ska jag komma då? Om den jag lever med bara grälar när jag gör fel, då undviker jag ju honom... relationen blir förstörd!
Tack och lov lever jag i kärlek och då är det mycket lättare att visa sina fel och brister, ja det är fantastiskt att ha en så avslappnad och förtroendefull gemenskap!
Jag önskar att alla fick ha en sådan go´ stämning i sin familj.

Men, lite självkritik: talar inte Jesus om STRAFF? Jo det gör han. Men det tar vi i ett annat inlägg!

Uppmuntrande hälsningar
med foto på en rotvälta i skogarna runt TIVEDEN.
Helene Sturefelt