SALT- eller SOCKER-KRISTEN

Var är saltet?

"NI ÄR JORDENS SALT.
MEN OM SALTET MISTER SIN KRAFT,
HUR SKALL MAN FÅ DET SALT IGEN?"

Jesus säger att vi kristna ska vara som ett salt.
Är vi det?

Tänk om man går in i kyrkan med sin nöd och sitt sökande - utan bekännelse - då tror de, som ser en komma ut en stund senare, att man är en sån där "kristen". Och så måste man leva upp till andras förväntningar... fast man bara gick in och tände ett ljus i sin nöd...

Det tar tid för bekännelsen att växa.
Det tar tid att våga erkänna "Jesus är min vän den bäste".
Ett ljus i mitt mörker. Ett salt som smakar.

Om man lägger potatisen i kokande vatten utan salt, då lakar man ur alla mineralerna.
Potatisen blir näringsfattig.

Det blir samhället också, om inte vi som kristna finns där med vår sälta.
Livet blir näringsfattigt.

Urgröpt kristendom

Det talas allt mer om att den kristna kyrkan både ska och måste ta politisk ställning i frågor som rör mänskovärde och skapelse. Just nu gäller det de kristna i Irak.
Lokalt i Karlskrona gäller det att bevara grönområdena mot exploatering.

Religionsblindheten gör att den sekulariserade svensken tror att vi har kyrkan som en hobby.
Men vi tillhör inte en hobbykyrka!
En kyrka utan ryggrad, hu!
Fast ibland undrar man ju... särskilt när jag lyssnar till predikningar utan Kristus, där allt är medhårs.
Socker-kristendom.
Lika illa, som när allt var mothårs.

Saltet svider i såren.
Ju fler sår, desto ondare.
Ju mer synd, desto argare blir man på den som påstår att man behöver en läkare...
... tills man hamnar nere på den mentala bottnen att inget annat återstår.
- Jesus, hjälp mig!

Då gäller det att vi kristna inte förväxlar vår roll med Gallans funktion.
Allt för många kristna har beska kommentarer fulla av förakt och galla över dem som misslyckas.
En del förväxlar sin roll som "salt" med att vara sura moralister.

Och för mycket salt dödar!
I Kategatt är det 3 %, det känns. Här i Östersjön är det bara 0,5 %, det räcker.
Att bada i Döda Havet är en mycket egendomlig upplevelse av att flyta ovanpå... som en död fisk... fast levande.

Jag lyssnar

Jag mötte för ett tag sen en underbar människa som utstrålade värme och förståelse, rakhet och sanning, kärlek och hopp. Hon var för mig ett salt.
Hennes ord värmde, hon förmanade och det sved. Hon gav hopp och jag anade Kristus.
Inte sockerkristen. Inte besk galla, inte förbittrad syrlighet, inte förgrämd som en saltstod.
Nej, kärleksfull och förmanande.
Det var en lisa för själen.
Du vet, man kan ju känna sig helt utpumpad som människa.
Även i kyrkan, när man prioriterat fel.
Eller upp-pumpad av felaktiga förväntningar.
Luften går ur.

Locket av!

Vad gör man?
Jo, bakar en god pumpa-paj! Varsågod:

Gröp ur en pumpa. Koka bitarna i lättsockrat vatten ca 15 min.
Häll av spadet och kyl det till måltidsdricka.

Blanda det mjuka pumpafruktbitarna med 3 tsk kanel, 3 tsk kardemumma, en knivsudd kryddnejlika (börjar lukta pepparkaka!), ett stänk salt (jodå!) och 1 dl råsocker.
Tillsätt 3 dl creme Fraiche och 2 ägg.
Inget mjöl behövs.

Häll fyllningen i en pajform som du klätt med en pajdeg (200 g smör, ca 4 dl mjöl, 3 msk vaniljsocker).

Grädda pumpakakan i ca 50-60 min i 200 grader.
Servera med vipsgrädde.
Vips!

 Helene Sturefelt
- inte utpumpad, men lite salt i kanten.