FÖRFÖLJELSER AV KRISTNA - Derbe och Ikonion

Ingen förföljelse.

Ingen har förföljt oss idag. Ingen har skuggat oss, ingen har angett oss eller kastat bensinbomber på oss.
Vi har i lugn och ro fått fira mässa i kyrkan. Vi har öppet fått samtala om vår kristna tro - och de svårigheter som vi brottas med.

Men Egyptens kristna får betala med sitt blod för sin tro.
Nigerias kristna lever farligt.
Man brukar säga att 1900-talet var det århundrade som hade flest kristna martyrer.

Det gäller att se upp med massmedias beskrivning av konflikterna.
Jag läser om Nigeria att bakom brända kyrkor och rivna moskéer finns en härva av ekonomiska, politiska och etniska konflikter.
Det går inte att säga att det handlar om "krig mellan muslimer och kristna".
Ofta är det snarare en strid om mark och makt.

Alltid detta - mark och makt.

Kan man äga mark?

Bussen tog sig runt det ena berget efter det andra. Resenärerna i "Paulus fotspår" satt svala i luftdraget från bussens aircondition.
Vi närmade oss Konya - eller Ikonion som det heter på bibelgeografiska.
Det enda vi tänkte på just då var hur vi skulle få ut mer turkiska lira ur bankomaten, och inte ett dugg på vilket upplopp som en gång skedde här.

Modern turkisk stad; Konya = Ikonion

Slå upp Apostlagärningarna kap 14, om du vill.
Ta fram en karta över Turkiet - det finns längst bak i Bibeln.

"Även i Ikonion gick Paulus och Barnabas till judarnas synagoga och predikade där på ett sådant sätt att en stor mängd judar och greker kom till tro".

- Hm.... hur predikar vi?
För tunt, för svagt, för mesigt och utan mål att omvända sig och ta emot frälsningen...
Det är min upplevelse av min egen kyrka... och jag gråter...
Jag vill hellre gråta av syndanöd och därefter av befrielsetårar.

"Men de som inte vill tro, hetsade upp hedningarna mot bröderna och förgiftade deras sinnen."

Lägg märke till att det står "de som inte ville tro". Det står inte "de som inte kunde tro".
Denna ovilja tog övertaget och drev dem till att förgifta andras sinnen.
Har du varit med om det?
Att de som är avundsjuka eller maktlystna gör allt för att ta din energi och få dig ur kontroll?

Makt. Kontroll. Kommunikation.

Särskilt de som är Guds fiender använder den taktiken mot oss som kallar oss Jesu vänner.
Paulus och Barnabas lät sig inte avskräckas utan stannade en längre tid i Ikonion.
De talade öppet och frimodigt i förlitan på Herren.

... Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta dem göra tecken och under."

Riktigt så nära Guds ord var inte vi...

Hotell-litteratur: Koran med bönematta.

Samt badtofflor till poolen...

Det flotta hotellet i dagens Konya bjöd på lyxig restaurantmat och marmorgolv...
Utanför pågick en valkampanj.

Konya är en konservativ stad. I hotell-lobbyn samlades partifunktionärer ur det liberala partiet. Där var kvinnor med slöja och stiligt klädda män.
Men utanför skanderade ett gäng unga män "Alla hu akbar" - den muslimska trosbekännelsen - och från hotellfönstret såg jag hur vakter hade ögonen på dem, att inga konfrontationer skulle ske..

Annat var det för 2000 år sedan.
Vi läser vidare i Apostlagärningarna kap 14:

"När de förstod att ledarna hade satt sig i sinnet att misshandla och stena dem, flydde de till Lystra och Derbe..."

På vår resa i Paulus fotspår, satte vi oss i bussen dagen efter och åkte just till Derbe.
Men titta - det ser ju ut som den gröna kullen på Microsofts skärmsläckare på datorn!

Den bibliska byn Derbe vilar under kullen.

Jag tänkte på hur Paulus och Barnabas reagerade när svårigheterna blev för stora:
- de gick inte till motangrepp,
- de föll inte ned på knä och bad,
- nej utan de flydde. Det är var inte värt att spilla energi på. Alla andliga dörrar var stängda.
Gud ledde dem vidare.

Och här står vi, pilgrimsturister, ledda av busschauffören, den lokale guiden och av Gud...

Och här är den enda överlevande från ruinstaden Derbe, under den gräsbevuxna kullen:

From derbisk jordekorre.

Det var dags för bön.
Minareterna gick igång och böneutroparens sång hördes långväga över ängar och nejder, just som vi läste:
... och de fortsatte förkunna budskapet"...

Där stod vi, ett 30-tal kristna svenskar på turkisk muslimsk jord, och bad till Gud om nya möjligheter för kristna att berätta det goda evangeliet för dessa invånare.
Men det tar vi i ett annat inlägg.

Tack Gud för en god dag. Välsigna detta underbara land.
Hjälp oss att följa, inte förfölja.
Amen.

Helene Sturefelt