PILGRIM - I TID OCH OTID

Varning för pilgrims-ankor...

Och våga inte stanna!

Pilgrimsleden genom Blekinge mötte nu sin fjärde dag.
Jag väljer att vara tacksam för 6 timmars sömn... och motar bort trötthetsförtvivlan med pilgrimsstaven.

Idag hade vi den längsta sträckan framför oss, från Ronneby till Bräkne Hoby.
Morgonbön i Heliga Kors kyrka.
Koret och altaret är som en hemlig grotta...

Bönegrotta. Här kan falla på knä.

Eller stå upp. Uppstå.

Visste du att Heliga Birgittas bön finns i sin helhet längst bak i psalmboken? Kolla in nr 25:

... håll tillbaka min tunga, till dess jag fått besinna vad och hur jag skall tala.
Visa mig vägen, och gör mig villig att vandra den.
Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare...

Pilgrim i tid och otid.

Loppis i Brunnsparken. Inget för oss, eller?

Roligt att några från slutmålet i Bräkne Hoby hade mött upp för att vandra med oss.
Men det här med tempo är inte lätt...

Första dagen var det kallt och regnade = vi gick fort.
Andra dagen molnigt = bra tempo.
Tredje dagen halvklart med sol = långsamt i värmen.
Och idag, över stock och sten i slagsmål med stygga myggen... var det knepigt! Snudd på Ronneby blodbad...

Myggan dog, men Kristina mår utmärkt!

Min felskrivning i den bok vi använder, är ganska rolig:
DET VAR INTE GUD SOM SKAPADE INTE STRESSEN...

Inte det inte.

PILGRIMEN TÄNKER:
- JAG FÅR TID. HELA TIDEN. TIDEN KOMMER TILL MIG.

Paus vid Trollsjön. De gillar inte kyrkklockornas klang. Men det gör jag.
Denna stora trä-trollgubbe tog min bok ; )

Trollen håller "Den långsamma kärleken".

Släpp!

Vi konstaterar att det är skillnad på att vandra med en pilgrimssstav contra "powerwalka" med gå-stavar.
Det blev en "stadspromenad i tid och otid"... hm.
Men vi fick ett bra samtal hur vi skulle lösa tempofrågan; vi gjorde ett undantag för "sprintern" som kände trakterna väl, och hon lovade att vänta in oss.

Och långsammast är alltid nr 2 bakom vandringsledaren.

Vi fick också fundera på individens plats i gruppen. Väljer man att gå i grupp, är det en ömsesidig anpassning.

Se upp! Nedtrampad.

Inte en kotte såg vi.

För mig är det också noga med disiplinen - både den andliga och den fysiska.
Jag är hårt drillad på östgötaslätten och där måste ledet vara rakt, för trafiksäkerhetens skull.
Ingen blir glad av att känna hur bakomvandraren trycker på snett för att gå förbi... Nej, ledet ska vara rakt med luft runt benen, i en skön lunk så att den meditativa andan infaller.

Gunilla från Viken trallade psalm 752 "Över berg och dal" och sången gav stegen svikt och takt.

Det var varmt idag, 22 grader, det är för mycket för mina isiga viking-gener. Vatten!

Håll huvudet kallt! Nedkylning av vandringsledare.

FÖRSONAD MED SITT LIVSÖDE. ATT ACCEPTERA LIVETS LOTT. ÖDMJUK. MJUK INFÖR SITT ÖDE.

Höga Visans relations-teologi följde oss även idag:

"Jag besvär er, Jerusalems döttrar, om ni finner min vän, tala om för honom att jag är sjuk av kärlek!"

Vi passerade en storfamilj:

Harems-damer. Är det Basans kor?

Nej, ni får inte följa med.

Vilken fantastisk bokskog det finns runt Brunnsparken i Ronneby! Magnifik. Grön katedral.

Men själen går sönder när jag ser skylten "Tack för besöket".
Besöket?
Hm, stadsmänniskan är så främmande för naturen att man kallar det för ett "besök" - i vaddå?
Det klorofyllda virtuella undantaget?

De biologiska analfabeterna tycker att staden är verkligheten, hu så hemskt! Man kan inte odla på asfalt.
För mig är stadens brus och trafikens buller en mardröm som äter sig in i paradiset.
Tystnad och fågelsång är själens näring. Utan det, dör jag.

"I Guds tystnad får jag vara, ordlös, stilla, utan krav".
Psalm 522.

Därför är pilgrimslivet ett sådant bra sätt att visa på den enhet som råder mellan människa och natur, och människa och Gud.

Vi såg inte ett barr. Utan tusen!

DE VILL BLI ETT, I KROPPEN OCH SJÄLEN. OCH I ANDEN.
- BLIV TILL!
JA, JAG VILL BLI TILL I DINA ARMAR. ÄLSKA MIG HEL, ÄLSKA MIG TILLBAKA, TY JAG VAR NÄRA DÖDSRIKET...

Men det finns en bro... över...!

Åter igen finns det en underfundig ton, där orden både kan riktas till mänsklig kärlek, och till Gud.
Jesus är brudgumen och vi är föremål för hans kärlek. Samtidigt som han är föremål för vår!

DET ÄR VÅR SKYLDIGHET ATT ÄLSKA. FÖR GUDS SKULL.

Trollsjön, Mie-ån och Salsjön, eller hette det Sval-sjön? Svalka behövde vi för nu var temperaturen i skorna uppe i bastunivå! Vatten, mer vatten.
Och Kurt badade för oss alla.

Pilgrim - i vått och torrt.

Fler vandrare anslöt sig och sunnandvinden lekte i håret. Att vara Guda-älskad och Guda-funnen gör att bekymmerslösheten bubblar över i glädje:

VAKNAR GLAD - DU ÄR DÄR. LEVER GLAD - DU ÄR DÄR! SOMNAR GLAD - DU ÄR FORTFARANDE DÄR.
HELA DEN STORA MENINGEN MED LIVET ÄR UPPFYLLD I ATT ÄNTLIGEN FÅ VILA, UTAN BEKYMMER, UTAN ORO.

Nu var det inte långt kvar, men krafterna var på gränsen... Vi fick bära varandras bördor - en ryggsäck blev en "magsäck" och stavarna blev till handtag och draghjälp i sista uppförsbacken.

Bräkne Hoby kyrka ringer för oss! Stort.

Över 1 års planering gick nu i mål när kyrkklockorna i Bräkne Hoby ringde oss välkomna.
Mycket folk var samlade i solskenet på kyrkbacken, och vi kunde inte låta bli att sjunga:

I min Gud har jag funnit styrka, i min Herre har jag allt.
Han har öppnat för mig en väg och bytt min ängslan i jubelsång!"

Där var Anna Alebo med vandrarna från Kiaby i väster - hej!
Våra båda pilgrimsstavar möttes och en och annan glädjetår rann. Spänningen släppte. Framme!

Äntligen.

I processionen gick vi svettiga pilgrimer tillsammans med biskop, kaplan, prostar, kyrkoherde och diakoner.
Rutigt och randigt och vitaste vitt - en bild av himmelsk gemenskap.

Vilket högtidligt välkomnande!

Vitaste vitt.

Denna pilgrimsled är inget påhitt - det är på riktigt. Och vi har funnit varandra över församlingsgränserna och vänskapen frodas.

Biskopen gladde sig över att se oss igen - förra helgen var ju Karlskrona i Lunds domkyrka med en stor grupp katekumener. De svarta hårdrockarna var lätt att lägga märke till...

Svartaste svart. Sol-parasoll!

Likaså gläder sig församlingsbor att få träffa sin biskop.
Den kontakten är så viktig, och Antje gör sig lätt tillgänglig.

Vi ordvitsade och sa att vandringen hade varit en "fortbildning i långsamhet."
- Eller en långsam fortbildning! sa biskopen.

Biskop Antje med kräklan.

Med bulle i näven och gråten i halsen undrar man om det är slut nu?
Nej, det är nu det börjar!

Jag tar honom fatt och släpper Honom inte, förrän...
Vakna nordanvind, sunnanvind kom! Blås genom min lustgård!

Helig Ande som sunnanvind, hela min varelse som lustgård - för liv, bön och vänskap.

Eder trofasta
Helene Sturefelt

Tyst som en mus... : )