Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

måndag 4 mars 2013

KÄNSLORNAS HÄMND


Kalla handen till infrusna känslor.

Stäng in. Bit ihop. Stå ut.
- Bbbrzzzxkrqqq.... Pppffff hhh....

NEJ! Till slut går det inte.
Allt vi upplever lagras. Allt vi känner finns ju där.

Nu tar vi hjälp av den utmärkta boken med den provocerande titeln "Drunkna inte i dina känslor - lär dig simma istället" (Hägglund & Dahlin).

Texten är bildsatt med foto från vandringen hem från stan igår, en riktig långpromenad efter gudstjänsten, där delar av dessa ord var med i min predikan.

Jag erkänner att jag är lite trött idag. Väldigt mycket, faktiskt.

Vågar jag gå igenom, mot is-skäggen där borta?


Så här skriver Doris & Maggan på sid 86:

- Nedtryckta icke erkända känslor går under jorden. Sedan hämnas de...
Det kommer ett utbrott.
Ofta är det en bagatell som är den utlösande faktorn.

Rädsla, vrede, känslan att vara "fel", missförstådd, oförlöst sorg, osedd styrka, socialt underskott, känslighet... och så vidare.

Jag tänker på allt "ont i kroppen" som man kan ha.
Om orsaken till det onda inte är kroppslig, utan andlig eller psykologisk, då måste det behandlas från det hållet.

Men alldeles för mycket värk bottnar i dessa undangömda känslor, som till slut hämnas.
Jag läser vad som kan hända:

Stora isskägget.

- Få oförklarliga raserianfall.
- Få ont i halsen varje gång man tagit på dig för mycket jobb...
- Få envisa infektioner som återkommer gång på gång.

- Drabbas av eksem.
- Tappa rösten.
- Bli som tillfälligt förlamad, med stelnade ansiktsmuskler.

Stelnad. Förlamad.

- Tappa kontakten med sig själv och omgivningen för några minuter.
- Råka köra in i garageporten, tappa kristallvasen, komma försent, råka göra en massa saker...
- Råka ut för olyckor, förseningar, knasigheter.

- Bli så trött, så otroligt trött.
- Drömma mardrömmar.
- Råka i konflikter med helt andra personer än dem du är arg/ besviken eller ledsen på.

Jag orkar knappt läsa detta...

Varningssignalerna är så tydliga, men handlingskraften borta.
Tills nu.

Anar "Lämna företräde"...

Tänker på kvinnan i evanglietexten denna söndag. Hon hade i tolv år lidit av blödningar som inte ville sluta.
Det Markus berättar om, liknar en dag på vårdcentralen...

HON HADE VARIT HOS MÅNGA LÄKARE OCH FÅTT UTSTÅ MYCKET.
DET HADE KOSTAT HENNE ALLT HON ÄGDE, MEN INGENTING HADE HJÄLPT, SNARARE HADE HON BLIVIT SÄMRE...
                                                                               Markus 5:24-34.

Tydligen var orsaken till hennes svårighet inte kroppslig.

Hade hon också grävt ned sina känslor och upplevelser? Tryckt undan allt opassande. Tigit. Bitit ihop. För andras skull...
Kvinnans livslott?

Nu gick det inte längre. Att blöda i tolv år är djupt allvarligt!
Och då handlar det inte bara om skärsår, vilket är illa nog... utan självaste den kvinnliga livskraften. Dag efter dag... natt efter natt.

Vad skulle hon ta sig till?!

Skada, klottra, skrika.


Idag skriver lokaltidningen om unga människors självskadebeteende.
- Starkt självhat och känslor som skam och skuld ligger ofta bakom.

De mörka känslorna går inte att bära inom sig. De måste ut. En ung flicka säger:

- Det var ett sätt att göra den inre smärtan konkret.
 Jag använde skruvmejslar och knivar så att skadorna på armar och ben kunde förklaras som olyckshändelser...

Tidningen lyfter fram möjligheten att få tala bland annat med en präst.
Blir så glad att man förstår att denna existentiella ångest har med andlighet att göra!

Känner tacksamhet mot kollegan Johanna Juhlin, som också finns närvarande på facebook. Gud välsigne!

Måste backa. Få nya perspektiv.

Den blödande kvinnan i texten hade ingen kurator eller psykolog att gå till.
Hon ställde nu allt hopp till ett rykte om en mycket speciell man, som var på väg.

HON HADE HÖRT VAD SOM BERÄTTADES OM JESUS, OCH NU KOM HON BAKIFRÅN I HOPEN OCH RÖRDE VID HANS MANTEL...

.. OCH GENAST STANNADE BLODFLÖDET...

I nästa blogginlägg ska jag skriva mer om det märkliga att kraft kan överföras via kläder...

Men jag sparar det till imorgon och låter istället Doris & Maggan få dela med sig av sina erfarenheter.

Det infrusna börjar smälta.

Hur hittar man balansen för att känslorna inte ska hämnas?
Deras kapitel 5 handlar om kunskap och strategier.

Det är inte säkert att man kan göra detta på egen hand... Ibland är det nödvändigt att hitta en skicklig terapeut, som inte är rädd för mörker och smärta.

1. Vilka känslor är tabu för dig?
         (Hur ska jag veta det?? Just det, ta någon till hjälp...)

2. Vilka tankar är cencur?
         (Jag vet ju inte! Det är tabu...)

När man erkänt detta svåra, börjar den mödosamma vandringen att acceptera det man upptäckt...

Det är inget fel på mig.
Istället för att lägga tid på vad andra ska tycka, ska man använda energin till att stå upp för sig själv.
Eller hur?

Doris & Maggan påminner om ett bibelord:
- Kan då en leopard tvätta bort sina fläckar?

Nej, man kan inte förändra sin psykologiska grundutrustning. Kom ut ur garderoben och erkänn:
- Jag är extra sensitivt begåvad. Jag känner det jag känner. Respekt.

Ljuset tänds. Det droppar...

Anpassa ditt liv. Inte dig själv.

Då hämnas känslorna inte mer. De blir en samarbetspartner istället.

Och man slutar snubbla, tappa, klia, rasa, stelna, svettas, komma försent, ha ont - eller blöda.

             "Man får inte den respekt man förtjänar.
               Man får den respekt man kräver."


GUD, JAG KOMMER TILL DIG OCH BER, DU SOM ÄR MIN TILLFLYKT NÄR ONDSKA OCH VANMAKT DRABBAR,
JAG BER OM VISHET OCH LÄKEDOM,
MOD OCH STYRKA...

...ATT I DITT NAMN BEKÄMPA DET ONDA
OCH TRO PÅ DINA MÖLJIGHETER. AMEN.

Alltså:
Kalla handen till infrusna känslor!

Handen tinar upp.


Eller som Johanna själv skrev om detta foto:
- Strimmor av ljus gör att handen sakta tinar upp... och sedan kan värma andra.

De varmaste känslor, till er alla, Helene Sturefelt,
- som tagit sin 10.000:e bild idag, med den lilla enkla mobilen.

3 kommentarer:

  1. Dear Helene ,
    Thank you for your nice weblog and beautiful picture,
    I really enjoyed.!

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Tack för kommentarerna.
    Och till dig, Naghmeh, tillägnar jag nästa inlägg VASSRUGGEN TALAR.
    We met at the busstop and talked about photography, blessings to you my new sister from Persia!
    HS

    SvaraRadera