Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 19 april 2013

BONHOEFFERS MOTSTÅND


Hängivet hänförd, utsikt från Kärnan.

Att ta ansvar inför Gud.
Så heter Ylva Eggehorns bok om Dieter Bonhoeffer.
Det handlar om hängivenhet som motstånd.

Och om att inte kasta sig till marken när man ber, tänker jag.

Jag läser och slukar. Lär mig hur det var. Ser hur det är.

Många har hämtat styrka och kraft i Bonhoeffers radikala kristendom om efterföljelse.
Det är en tro som får konsekvenser i det egna livet, i både kyrkan och i samhället.

Styrka. Och konsekvens.

Ylva Eggehorn skriver om "kristen ateism:"

- Många uttolkare av kristendomen hade mer att hämta hos Bonhoeffer än hos andra västerländska teologer under efterkrigstiden, som försökte sig på allt vidlyftigare formuleringar.

Denna "sekulariserings-teologi" hade många advokater för vad som såg ut som en kristen ateism, i fullt samförstånd med ett nytt positivistiskt intellektuellt etablissemang, hur stånd att kritisera samtidens makthavare på en enda punkt. (sid 22)
Slut citat.

En seglare som släpper ögonen från landmärket navigerar fel.

Likaså är det med oss i kyrkan om vi släpper blicken från korset. Då blir allt förytligat.
Fokusera!

Bonhoeffer är tuff, när han skriver om att ge upp sig själv:

- När man fullständigt gett upp tanken på att bli något särskilt på denna sidan - ett helgon.. eller en omvänd syndare... eller en kyrkoman, alltså en präst i sin prydno... sjuk eller frisk, att leva mitt uppe i rikedomen av uppgifter och problem, framgångar och misslyckanden, erfarenheter och rådvillhet - då kastar man sig helt i Guds armar!

Då tar man inte längre sina egna lidanden, utan Guds lidanden i världen, på allvar.

Då vakar man med Kristus i Getsemane. Och detta är, menar jag, Tro. Så blir man en sann människa, en kristen.

Så skrev Bonhoeffer i boken "Motstånd och Underkastelse, brev och anteckningar från fängelset".

Läs Bonhoeffer!


I den förtvivlade bönekampen inför korsfästelsen, bad Jesus med ansiktet mot marken.
Matteus 26:39.

Annars är böneställningen upprättstående, med lyftade armar och med ansiktet mot himlen:

HÖR MINA BÖNERS LJUD NÄR JAG ROPAR TILL DIG, NÄR JAG LYFTER UPP MINA HÄNDER MOT DET ALLRA HELIGASTE I DIN HELGEDOM.
                                                                      Psaltaren 28:2

Spegla himmelen.

Det är fredag idag, muslimsk bönedag.
Denna böneställning mot marken har muslimerna gjort till sin.

Vid flera tillfällen har jag frågat dem om detta och de säger att de älskar Jesus och vill be som han gjorde - med ansiktet mot marken.
- Vi är de enda som ber på rätt sätt, ha de sagt till mig.

Men det var ju ett mycket speciellt tillfälle, för Honom, inte för oss!
Det är ångestens och mörkrets böneställning, inte den befriades!

Och jag hör mina frälsta vänner viska:

- Ja, nu kan vi i Jesu namn sträcka ut våra händer och med hela kroppen upprättad lovsjunga Gud för hans nåd och kärlek! Vi slipper vända baken upp, nu har vi ansiktet uppåt istället.

Flygande mattor.

En gång var jag och lyssnade på Markusevangeliet som teater.
I publiken fanns muslimer med, och det blev så tydligt hur stunden i Getsemane har fastnat hos dem.
Korsfästelsen uteblev enligt Koranen, Jesus slapp det, och togs direkt upp till himmelen.

Denna förvanskning av kristendomens kärna läses i moskéerna, allt medan man faller mot marken på ansiktet.

Det är här vi behöver gå i dialog.
Bli respekterade för vad evangeliet säger, som är 600 år äldre än Muhammeds texter.
Inte bli förvanskade.

Dialog, ja tack.

Att våga vara hängivna att Guds kärlek gäller alla folk, där ingen skall utrotas eller kallas mer otrogen än någon annan.

Jag önskar att vi vågade vara mer hängivna Guds lidande - över den skövling som pågår av trons väsen, miljö och människor - och inte bara sörja över våra egna tillkortakommanden.

Och inte bli sekulariserade!

Ja, jag önskar att vi kunde upprätta ett prästseminarium likt det i Finkenwalde, där Bonhoeffer levde i ett brödraskap med sina studenter.

Snömattor i ring, Helsingborg.

Werner Milstein skriver i boken om Bonhoeffer som teolog och motståndsman:

- Meditation har vi inte tid till nu, förebråddes han, kandidaterna skall lära sig predika och undervisa!

Men de som kom till honom var tomma och utbrända, de måste först lära sig andra saker.
- Hur lär jag mig att be?
- Hur lär jag mig läsa Bibeln?

Just det. Där är vi nu. Fortfarande. Den ständigt akuella frågan.

Projicerad matta i snömodden, Dunkerska i Hbg.

Jag tror jag skall kasta mig ned på mattan en stund... i gemenskap med alla dem som ropar efter en barmhärtig Gud, i rädsla.

Sedan tänker jag resa mig upp, ta min gitarr och i full tillit sjunga en gammal lägersång:

MED LYFTA HÄNDER, INFÖR DITT NAMN...

Nu kan helgen komma.
Helene F Sturefelt, med ont i bröstet.

En helt ovanlig kväll.

Fotona är tagna en vinterdag i Helsingborg utanför Dunkerska kulturhuset.

Fantastiska mattor var projicerade i snön utanför. De gav en mycket verklig känsla och inbjöd till samtal med dem som gick förbi.
God idé.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar