Sidor

UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

söndag 19 oktober 2014

GÖRA SLUT MED GUD


Djupadal, Ryssberget.


Äntligen är en ny säsong av "Så mycket bättre" igång igen!
Först ut var Ola Salo, prästsonen från Växjö.

Det är alltid lika intressant att höra andra artister tolka välkända låtar.
Jag fastnade för Johan T Karlssons tolkning av "Breaking up with God". Han gjorde en svensk översättning av denna sorgliga historia.

Men den behöver berättas.

Folk och fä.


Nu tar vi oss in i texten och gör det med en bildsekvens från Naturskyddsföreningens söndagspromenad idag.
Jag hoppas jag kan göra orden rättvisa.

Vi vandrade i milt oktoberregn upp på Ryssbergets norra sida, i fuktig bokskog, bland gyllengula löv.

"JAG TRODDE DET VAR KLART
ATT ALLT DET SOM DE SA VAR PÅ RIKTIGT
NÅ´T HELT UNDERBART..."

Skinsagylet, den lilla sjön.


Det är inte lätt att vara prästbarn.
Ola Salo berättade att han ofta saknade sin pappa, som arbetade mycket.

- Var det därför du gick in för att spela Jesus-rollen i Jesus Christ Super Star, frågade Love Antell.
- Kanske det... Jesus var du den viktigaste för pappa...

Det gjorde så ont att höra.

Det är ju därför katolska kyrkan menar att präster inte ska ha någon egen familj, utan leva i celibat.
Om det nu är möjligt...

Vem är min familj? Björnmossa.


Jag har många gånger tänkt på det dubbla kärleksbudet, hur lätt det är att missa någon av de tre delarna:

DU SKALL ÄLSKA HERREN DIN GUD...

- men inte mer än människorna! Då blir vi fundamentalister.

... OCH DIN NÄSTA...

- men inte mer än dig själv! Då tappar vi bort vårt Jag och vandrar trötta genom livet.

... SÅSOM DIG SJÄLV.

- men inte mer än Gud och medmänniskan! Då blir vi egoister.

Ser du spolsnäckan, som äter alger?


Faran för prästen är den första; att älska Gud mer än familjen...

Alldeles för många prästbarn har fått uppleva hur församlingen är viktigare än de.
Men är inte prästbarnen en del av församlingen...?

Ibland fick jag göra hembesök hos mig själv... för att träffa barnen en stund...


"VARFÖR... HIMLEN... SVÄRD...

DET VAR SÅ DET KÄNDES,
TVINGA MIG PÅ KNÄ,
JAG SVÄR, DET VAR ETT SVÄRD I FORM AV ETT KORS..."

Stenkors.


En tro bygger alltid på frivillighet, precis som en mänsklig kärleksrelation.
Plikt och tvång skapar låsningar.

Man kan inte tro på någon annans tro.

Och om "tro" bara uppfattas som en system, och inte en relation med Gud, då finns det ju inget andligt liv där!

Ola Salo berättade hur han upptäckte att han inte alls höll med om sina föräldrars tro.
Bland annat handlade det om hans bisexualitet.
Det känns som om man skulle vilja veta mycket mer om denna hans process, att bli den han är.

I sämsta fall, där kontrollbehovet styr,  kan kyrkan förminska en människa.
I bästa fall, där kärleken får råda, blir vi oss själva fullt ut!

"JAG ÄR REDO,
NU GÖR JAG UPP MED GUD.

JAG FICK ETT KALL,
MEN VÄGRADE LYSSNA,

Lyssna på vad naturen säger.


Jag har också gjort slut med Gud.

Det var under studentåren i Lund. Ungdomstron höll inte för vuxentrycket.
Förklaringar och intellektuell förståelse krävde nya ord.

Det var en svår stund i studentrummet den dagen.
Men jag hörde mig själv säga:
- Jag tänker ändå be till Dig!

Det betydde att själva Gudsrelationen var ohotad av andras formuleringar och tvivel.

Sedan började ett nybygge vad gäller andra förklaringsmodeller och en djupare förståelse, bortom orden och den besvärliga kyrkohistorien, med alla kungars och påvars maktmissbruk av religionen.

Vattenpärlor.


"NU GÖR JAG SLUT MED GUD
ALDRIG MERA SKAM..."

JAG VILL BARA DANSA TILLS DET GRYR,
HIMLEN KOMMER TILL MIG."

Ja, jag önskar att himlen kommer till dig, Ola, på ett sätt där hjärtat får fyllas av kärlek och glädje, och inte av den skam du möjligen upplevt.

Ja, jag önskar att alla skall kunna få låta sin barnatro bli vuxen och mogen, där det svart-vita får ge plats åt nyanser och osäkerhet.

Se nyanserna!
Bokblad och avenboksblad.


" I EN VÄRLD I SVART OCH VITT,
LURAR ONDSKAN ÖVERALLT...

JAG FICK EN KALLELSE,
MEN VÄGRADE LYSSNA..."

Vännerna i Naturskyddsföreningen var nu framme vid utsikten över Klövahall.
Över disiga nejder kunde vi i fantasin ana Karlshamn långt bort.

Beundrar utsikten. Klövahall.


Vägen var kantad av allsköns ormbunkar, mossor och tickor på gamla träd.

Dessa örnbräken, nu brunvissna, är giftiga. Deras kemiska sammansättning får marken att bli omöjlig för andra arter att etablera sig. Se upp.

Så är det också i den andliga världen. Det finns tankesätt och prioriteringar som förgiftar gemenskapen.
Denna synd behöver dras upp med roten! Med hjälp av kärleken.

Giftig örnbräken.


Vi passerade en vildåker där markfoder till vilda djur växte.
Någonstans fanns också ett jakttorn så att man kunde skjuta medan de mumsade, intet ont anande.

Var är ondskan?
Är det jag som försöker lura ondskan överallt, eller är det onskan som försöker lura mig överallt?

En spång dök upp. Äntligen var vi framme vid Skinsagylet.
I denna lilla sjö rinner vattnet igenom på två veckor. Det är rent och klart.

Men det var ingen som ville bada i det regnvåta vattnet.

Förrädiskt skafferi.


Att gå i naturen är för många en slags gudstjänst.

Man "skådar Gud på ryggen" genom all fantastisk växtlighet.
Våra duktiga ciceroner Barbro och Ulla förklarade sporernas hemligheter och tickornas mysterier.

De mäktiga avenbokskogarna gav en stark känsla av att vandra i en katedral...

Och jag tänker att varje kyrka har dessa trädpelarvalv som sin förebild!

Naturlig katedral.


Till dig som också har "gjort slut med Gud";
- jag önskar att du skall kunna återupprätta denna ursprungsrelation!

Varför? Det går väl bra ändå..?

Jo, det kanske det gör.
Men att leva tillsammans med Gud är att ha den gudomliga närvaron ständigt vid sin sida - och det gör skillnad!

Glädjen blir dubbel och sorgen halverad.

Och det där tomma längtans-hålet i bröstet kan äntligen få välkomna Helig Ande.

Dubbel glädje. Fnösketickor.


Nu ska jag lyssna på den här sången en gång till, och fundera på vad det är som jag behöver "göra slut med" för att leva livet gott och äkta.

Käre gode Gud,
- hjälp oss att hitta balansen mellan att tvivla på vår tro,
contra tro på våra tvivel...

Tack för att Du inte tvivlar lika mycket på oss, som vi på Dig!
Jasså, gör Du det?
Förlåt.

Vi behöver försonas.
                                     Amen.

Uhh..


En gång var det Gud som gjorde slut med människan.
Det var då den stora syndafloden kom, och Gud ångrade att hen hade skapat oss...

Det - är Mycket Värre!
Det gamla förbundet tog slut. Det går inte att driva med Gud...
Ett nytt fick upprättas.
Men det tar vi en annan gång!

Guds välsignelse till dig, bäste läsare.

Helene F Sturefelt,
- amatör-skogsfotograf och musikälskare, drabbad av Guds kärlek.

Försonade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar