GLÄDJE GLÄDJE - Den musiska människan

Vackra fru Lind.

Linden blommar och haglet vräker ned.
Aprilvädret gäckar oss och den törstiga marken försöker smälta iskulorna till vatten. Påskliljorna ligger slagna i rabatten med avbrutna stjälkar, och vi fryser i de kalla vårvindarna från Nordan.

DEN BLIDA VÅR ÄR INNE
   OCH NYTT BLIR JORDENS HOPP... Nja, inte idag!

Nu vill jag låta sunnanvinden blåsa i detta inlägg genom att dela glädjen från två fantastiska böcker.

Den ena är skriven av en norsk pappa, pedagog och professor - i den ordningen - med titeln "Den musiska människan", om kreativitetens nödvändighet för att bli en hel människa.

Den andra boken är en favorit, skriven av... tja... många... Bibeln, just nu Johannesevangeliet där glädjen pumpas ut, vers efter vers.

NU HAR NI DET SVÅRT.
MEN JAG SKALL SE ER IGEN, OCH DÅ SKALL NI GLÄDJA ER.

OCH INGEN SKALL TA ER GLÄDJE IFRÅN ER! Joh 16:22

Lyser av glädje.

Det handlar om glädje och musik, om gemenskap och sammanhang.
Och två lustiga ord - ett från Afrika och ett från Kina...

Jesus utgår från lidandet när han talar om glädjen.

Splittringen. Åtskiljandet.

Ja, det finns många sorters lidande. Jag fokuserar just nu på vår västerländska kulturs reduktionism, att göra människan till enbart biologi och förnuft.

Under hela min uppväxt, mognad och fram till nu, har jag lidit under denna förnekelse.
Jag har kämpat för att bevara min fantasi, och jag har slagits för att få behålla mitt själsliv i den tro som bär mig.

Det som är "roligt" - det vill säga musik och sång, teater och film, dans och lek samt våra drömmar, det får alltid prefixet "bara"...
Det är bara något jag känner...!?

Och så nedvärderas vårt emotionella liv till förmån för det rationella.
Men jag ska visa hur förnuftet är helt beroende av det kreativa!

Vänta bara...

Kluvna grenar, men bara en stam.

Jon-Roar Björkvold beskriver på ett fantastiskt sätt hur det lilla barnet börjar sin kommunikation redan i moderlivet.
Det reagerar på mammans rörelser och röst.

Det är detta som är vårt första språk och det behöver vi behålla hela livet.
Därför kallar Björkvold människan för "den musiska människan".

- Ljud
- Rörelse
- Rytm

Detta är alla människors grundelement, inpräglade i kroppens känslosinne långt före födseln, skriver han, och bekräftar att Bibeln säger samma sak:

Maria gav sig iväg för att hälsa på Elisabet, som också var gravid.

NÄR ELISABET HÖRDE MARIAS HÄLSNING, SPARKADE BARNET TILL I HENNE,
OCH HON FYLLDES AV HELIG ANDE.

- VÄLSIGNAD ÄR DU MER ÄN ANDRA KVINNOR, OCH VÄLSIGNAT  DET BARN DU BÄR INOM DIG!
NÄR MINA ÖRON HÖRDE DIN HÄLSNING, SPARKADE BARNET TILL I MIG AV FRÖJD. Lukas 1:39-45.

Jag lyssnar och hör.

Fröjd och glädje. Glädje och fröjd!

Rörelse och dans innanför fosterhinnan. Sparkar och handklapp under skinnet.
Moderns hjärta vibrerar av kärlek och navelsträngen pulserar av känslomässig näring.

Genom hela uppväxten kommunicerar vi via våra känslor, med ögonkontakt och hudens värme.
Bit för bit får vi ett ordmässigt språk, som sakta formas till det vi kallar förnuft.

I vårt emotionella sinnestillstånd finns ingen skillnad mellan "jag och du" eller den inre och yttre verkligheten.
Allt är ett.

Detta måste vi få behålla, samtidigt som hjärnan växer.
Att reducera den kreativa förmågan till kommunikation via känslor, rörelser och ljud är vår tids olycka.

Jon-Roars bok har fått stort genomslag inom norsk skolpolitik, där man förstår allvaret i om pedagogiken blir alltför rationellt inriktad för de små barnen.

Deras inlärning går via leken, musiken och dansen.

Människan som Helhet.

Jag citerar en annan forskare; Winnicott:

- Om den musiska bindningen mellan den yttre och inre världen inte håller, blir människan vingklippt.
Hon förlorar sin fantasivärld och förmågan till känslomässiga och kognitiva genombrott.
Hon resignerar och underkastar sig omgivningen och dess inbyggda krav.

I denna analys kan man till och med se ett mönster som är skillnaden mellan sjukdom och hälsa, liv och död:

Titta noga. Det är allvar!

.

Och Jon-Roar Björkvold fortsätter:

- I norsk pedagogisk idéutveckling utvecklas detta "sjukdoms- och dödsperspektiv" till att bli "det moderna såret" = döden som massvåld i dagens samhälle.

NU HAR NI DET SVÅRT...

Vägen tillbaka går genom att återerövra kreativiteten - det som är vår andra hjärnhalva...

Naturen som livsglädje.

I den afrikanska kulturen finns inte denna uppdelning mellan den emotionella och rationella.
Allt är en helhet, både vad gäller konst, dans och rörelse.
Det finns t ex inget enskilt ord för musik!

Det afrikanska ordet ngoma betyder "trumma, dans och fest". Det går inte att splittra upp musik från dess rörelse och gemenskapsfunktion.

Nu är vi mycket långt bort från vår kommersiella musikindustri, där låtar tillverkas bara för att skapa pengar...

Detta vet barnet redan i moderlivet.
Och under de första åren leker vi med det, ända tills... Ja, vad är det som händer?

... OCH INGEN SKALL TA ER GLÄDJE IFRÅN ER...

Jo! Det är det många som gör!
Skolans delvis felaktiga pedagogik är en orsak, liksom samhällets ovilja att satsa på kultur.

Som sagt, 50 % av vår hjärnas kapacitet handlar om kreativitet... Då borde ju kultur vara 50 % av samhället!

50% kultur, tack!

Den norska professorn tar ett exempel till, nu från det kinesiska uttrycket för musik; yuëh.

Själva bokstaven är en visualisering av tre situationer: en trumma/ gonggong, två strängar och ett träd.
Detta finns inte i våra västliga språk. (sid 57).

I detta uttryck yuëh finns helheten; glädjen och musiken tillsammans i en ekologisk helhet.
Här finns livskraften, rytmen och rörelsen vilket ger en känslomässig berusning.
Ja, här är kärnan i den musiska människans hjärta!

Här är du, här är jag. I glädje.

- Får jag lov?!

Dans mellan bilarna.

När Jesus talar om glädje så handlar det om en gemenskap, djupare än något annat.

Den yttre skilsmässan, liksom den själsliga, ska vara borta.

Jesus förbereder sina lärjungar på att han måste lämna dem.
Det är tiden efter påskdagens uppståndelse och före hans himlafärd - Kristi Himmelsfärd, alltså precis där vi befinner oss i vecka 17 just nu.

Det skall komma en hjälpare, Helig Ande, som skall förena både det yttre och det inre.

Vänta nu, vad var det som hände när fostret i Elisabet sparkade till?
Jo, Helig Ande blev närvarande... Allt blev ett, trots yttre hinder.

Utan att dyka djupare ned i detta teologiskt, vill jag använda Jesus-ordet om glädje till att läka ihop våra två hjärnhalvor...

Som troende är nämligen för mig både det emotionella och det rationella i kristendomen en och samma helhet!
Jag gör inte avkall på någondera sida som kristen.

Både känsla och förnuft.

Minns du Descartes logiska härledning för att bevisa att vi finns till?
- Cogito ergo sum. Det kan vi utveckla vidare, ett par gånger till:

Jag tänker - alltså är jag.
Jag dansar - alltså finns jag.
Jag sjunger - alltså är jag till.

Jag tvivlar - alltså tänker jag...
Jag leker - alltså finns jag till!

Barnkulturens jag sjunger - alltså är jag till - "canto - ergo sum" kan omformuleras till ett afrikanskt uttryck:

- Jag dansar - alltså lever jag - "salto - ergo sum".
Det är ett musiskt bevis för existensen, som traditionellt varit främmande för Europa, menar pappan, pedagogen och professorn Björkvold.

"Afrikanen är så känslomässigt öppen för tillvarons helhet att han har en omedelbar och total kontakt med den.
Därför avvisar han alla försök att behandla musiken lika skrämmande som västerlänningen; att se musiken som ett objekt att analysera, dissekera och stoppa in i fack...

Musiken förlorar sin mening och sitt syfte om den avskiljs från själva livsprocessen."

Den sjuka vården...

Framför min inre syn ser jag hur den sydafrikanske ärkebiskopen Desmund Tutu dansar in i kyrkan, med hjärtat fyllt av lovsång till Jesus som lyft oss från lidandet, in i glädjen!

Han gick inte stillsamt i processionsledet med knäppta händer...

(Stavningskontrollen vet inget om kyrkans traditioner - jag får som förslag "produktionsledet"... Hm!)

Allt hör ihop, precis som hjärnan hör ihop med sig själv... Eller?

Vårpsalmen 197 fortsätter sjunga i mig, allt medan påskliljorna reser sig och haglet smälter ute på parkeringsplatsen:

HUR LIVLIGT SOLENS STRÅLAR
   HUR MAJESTÄTISKT MILD!

FÖR DÖDLIGA HON MÅLAR
   ODÖDLIGHETENS BILD.

Jag fortsätter söka helheten efter ett av mina valspråk:

- Livet är "både ock", inte ett splittrat "antingen eller".

Frisk vård. 

Jag bloggar - alltså finns jag... Eller som det heter på transpiranto:
- Bloggo, existento appsoluto!

Glädjefulla hälsningar från högra hjärnhalvan - den vänstra är lätt avbarkad...

Helene Sture Fantasifelt,

- som både tänker, tvivlar, dansar och sjunger i ett och samma andetag!