UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

fredag 30 juni 2017

JORDGUBBSLANDET

Verklig fiktion.


Jag har inte ätit så många jordgubbar i sommar. Inte heller har jag sett så många filmer, ingen alls faktiskt.

Förrän ikväll.

Scala biograf i Sölvesborg var fullspäckad av statister och alla platser var fullbokade.

Där stod jag med min fådda gratisbiljett, och insåg inte att Jordgubbslandet ligger på Listerlandet. Självklart är alla sölvesborgare på Scala!

Politik och romantik.
Kulturkrockar och förtryck. Händer såriga av bärplockning och händer som smeker av kärlek.

Jag skäms över att vara svensk just nu, och det är pinsamt att vara sölvesborgare.

Gå och se filmen!

Ridå för för dolda arbetsvillkor.


Eller fortsätt läs...

Filmen Jordgubbslandet spelades in förra sommaren här på Listerlandet runt Mjällby. Den tar upp ett mycket viktigt perspektiv, som vi döljer.

Vi är så stolta över vår humana inställning till krigsflyende människor. Men vårt eget förtryck av arbetskraftsmigranter känner vi inte till lika väl.

Varje gång jag cyklar till Hällevik, passerar jag bondens baracker där dessa gästarbetare bor.

Jag är förvånad - och imponerad - över att de fick filma så mycket i autentiska miljöer.

Kameran sveper både över undersköna, dimhöljda åkrar med tysta vindmöllor och skrotupplag med sönderrostade gamla jordbruksmaskiner.

Skönhet och fulhet. Stolhet och skämsighet. Precis så är det...

Soldis över Listerlandet.


Det är en fin skildring av de polska gästarbetarna. Manuset är på deras sida.
De är riktiga människor med drömmar om ett bättre liv, och inte bara ett hopgyttrat kollektiv. Det är vi som är fienden...

Min sympati gick genast till mamman och pappan, som dessutom tagit med sig sin tonårsson.

18-årige Wojtek är blyg och oerfaren, både av hårt arbete och kärlek.

De plockar jordgubbar och plockar och plockar och böjer rygg och plockar bär och sliter sig krokiga - för en skitlön.

Inga svenska ungdomar skulle göra detsamma!

- De tror väl att maten kommer flygande in i mun på dem, säger en sarkastiskt.

Flyger ni?


Mjällby-ungdomarna kör epa-traktor och super. Jag ryser. Har träffat flera av dem. Har en av dem i min närhet. Landsbygdens hopplösa förtryck.

Ingen får avvika. Ingen får resa sig ur den rådande kulturen - att döva sitt liv och flabba - men där varje klunk ur flaskan är ett existentiellt vrål på att bli sedd.

Och älskad.

Tonårsförtrycket är kompakt. Jag blev nästan illamående på nytt...

Kommer ingen vart.


Bondens dotter Annelie står inte ut. Hon vill inte vara med.
Hennes sommarjobb består i att kontrollera kartongerna med jordgubbar och ger ett kvitto för varje fylld låda.

Sur och tvär och kollar Facebook hela tiden. Men hon är boss...

Tills Wojtek kommer och säger:

- Hej.

En riktig människa. Som ser en annan riktig människa, innanför butterheten.

Men hon har bara lärt sig förakt, och svarar:

- Ville du nåt, eller?

Bränt hopp.


Sen går hon hem och klipper av sig en hårtuss, som hon eldar upp i sitt flickrum. Jag kände lukten...

I nästa scen promenerar Wojtek på Sölvesborgsbron, som var upplyst i sitt vackraste blåa sken.
Plötsligt passerar han någon som sitter på broräcket.
Och hör ett plask.

Han förstår att det är Annelie som försöker dränka sig. Han springer fram, vad ska han göra?
Och hoppar i han också, och drar upp henne, mot hennes protester.

Där börjar deras vänskap.

Två udda personer som finner varandra. Eller, två sanna människor som bryter mot normerna och låter äkta känslor komma fram.

Som en bro över mörka vatten.


De hittar en hemlig mötesplats i ett gammalt övergivet hus, där hennes mormor en gång bodde.
Den första kyssen inne i det fallfärdiga rucklet är oändligt vacker.

De sämsta förutsättningar, men den mest ömsinta beröringen.

Under tiden smider de äldre grabbarna planer hur de ska kunna tjäna mer pengar.

De är inne i stan och går på krogen - vår kvarterskrog Altona, som tyvärr fått sina "rättigheter" indragna p g a obetalda skatter - och leker tuffa och raggar svenska tjejer.


Husvagnarna de bor i är eländiga och arbetsförhållandena usla.
Kanske kan de stjäla lite skrot?

Jag var helt inne i handlingen. Jag förstod precis hur de tänkte och var nästan med när gängledaren tog fram kofoten...

Vänta... Sitter jag på bio? Är det fiktion eller verklighet?

För ett ögonblick visste jag inte var jag var. Den sköna biofåtöljen skavde på nåt sätt. Allt var på riktigt. Alldeles för mycket på riktigt.

Sommarens bästa film.


Upptrappningen kommer när storbonden ska ha kräftskiva och ber den polske förmannen ordna så att det är "lugnt på gården".

Nu har gästarbetarna flyttat från de undermåliga husvagnarna och bor i en något bättre barack.
Wojtek hör hur någon låser ytterdörren, på utsidan.

Instängda, som minkar i en jättebur.

- Heeelan går sjung hoppfadderullan...

Finfolket sitter med fåniga partajhattar på huvudet medan slavarbetarna är inlåsta för att inte störa den goda stämningen.

Det blir upplopp i baracken och de slår ut dörren, springer mot huvudbyggnaden och...

Resten får du se själv.

Jag har inte tid att berätta mer.

Jag ska koka jordgubbssylt...

Något är fel.


Den här filmen är ett mycket viktigt inslag i vår egen debatt hur vi bemöter gästarbetare från fattigare länder.

Mycket av de offentliga samtalen är nedtystade. Vi är kvävda i rädsla för att bli kallade rasister.
Det vi ser kan vi inte berätta om.

Den tystnaden är livsfarlig för en demokrati!

Men filmen Jordgubbslandet berättar.

Tack.


Men en film blir inte intressant om den inte vågar beröra de stora livsfrågorna. Själen vill också bli mättad.

En av de vackraste scenerna är när Annelie och Wojtek ligger på stranden och talar om existentiella ting, om Gud.

Tron finns där, blygt och trevande. Hon berättar det hon tagit fasta på från sin konfirmation.

- Någon som finns där, som ser mig och bryr sig om... är nära.

Och Wojtek fyller i orden, om hur Gud till slut är den ende som är kvar när alla andra har gått, och är närvarande när mörkret är det som återstår.

Var välsignade!


I morgon konfirmeras sommarkonfirmanderna här i St Nicolai kyrka. Det är en stor grupp, över 60 ungdomar.

Det är min bön att ni ska få med er denna erfarenhet att Gud är mer er, och styrker er till sanning och kärlek, i livets alla situationer.

Hoppas att ni sedan blir ordentligt firade - med jordgubbstårta, plockad av våra polska gästarbetare.

- Tack gode Gud för maten. Amen.

Gå sen på bio. I Jesu namn!

Endast Sverige polska bär har...



Bärkraftiga hälsningar från eder politiska romantiker,

Helene Sture Filmfelt,

- som konstaterar att sölvesborgarna inte skrattade så högt som de skulle kunnat över de fyndiga replikerna. Man skämdes.

onsdag 28 juni 2017

FRÄLSNINGENS HORN och SLAGET VID POLTAVA


Tystnad.


Det var alldeles tyst. Det hade varit tyst länge, ja, i flera hundra år.
Ingen profetröst hade hörts, och Gud var ohörbar.

Han som nu hade blivit pappa hade också varit tyst. Han drabbades av stumhet då det visade sig att hans hustru Elisabet var gravid, för han trodde inte på det. Han hette Sakarias.

Den tredje tystnaden vilar över slagfältet i Poltava. Den skadade kung Karl XII kunde inte leda sina trupper som han skulle.

"Då natt och dag skildes åt marscherade de blågula trupperna mot ett massivt ryskt artilleri, vilket öppnade eld med påföljd att 'de våra likt gräset för en lie blev nedlagt i det feta junigräset'..."

Citatet är hämtat från vår kommuns kulturpristagare, som har goda historiska kunskaper i detta ämne.

Under blågul stelnad fana.


I söndags lästes denna text i våra kyrkor:

JOHANNES FAR SAKARIAS FYLLDES AV HELIG ANDE OCH TALADE PROFETISKA ORD:

- VÄLSIGNAD ÄR HERREN, ISRAELS GUD, SOM BESÖKER SITT FOLK OCH GER DET FRIHET.

HAN RESER FÖR OSS FRÄLSNINGENS HORN, I SIN TJÄNARE DAVIDS SLÄKT, SÅ SOM HAN FÖR LÄNGE SEDAN LOVAT.
Lukas 1:67.

Frälsningens horn.


Den första tystnaden skapade ett stort tomrum mellan Gamla och Nya Testamentet.

Den andra tystnaden var en konsekvens av otro, att inte lita på det löfte som var givet.

Den tredje tystnaden är den där marken tvingas svälja blod... av maktgalna mäns krig, där äkta män, pappor och söner tvingades gå längst fram i ledet och bli kanonmat.
Till vilken nytta?

Vapenvila. Marinmuseet, Karlskrona.


Det här inlägget handlar om hur Gud griper in i vår historia, gång på gång, trots vår motsträvighet och dumdristighet. Men Herren låter oss ta konsekvenserna. Gud har gjort oss ansvariga, med möjlighet att välja mellan gott och ont.

Vi kommer inte ifrån det. Det är skönt att vara förtroende värd. Men käre Gud (!) så svårt det är!

Det jag nu ska skriva hoppas jag också kan hjälpa dig i ditt liv, att förstå den tystnad och ovisshet du tvingats leva i då och då. Det har vi alla...

Tystnad. I väntan på...


Det är 308 år sedan idag slaget vid Poltava härjade i Ukraina. Det var den 28 juni 1709.
Kommer du ihåg att vi svenskar har varit där och bråkat långt innan Putin?

Sverige - du tronar på minnen från fornstora da'r... Visst, men minnet från skolans historielektioner är lika långt bort som antalet år sedan det hände.

Det är ingen nådig krigshistoria Sverige bidrar med.

Bara antalet krig med Polen är gräsligt!

- 1599 - 1629: Sigismunds avsättning från Sveriges tron förvandlade det tidigare inbördeskriget till ett öppet krig mellan Sverige och Polen. Blodet flöt i trettio år.

- 1563 - 1568: Erik XIV's polska krig då man var intresserad av  Estland och Livland. Det tog tre år.

- 1655 - 1660: Karl X Gustav ville inte att Ryssland skulle ha tillgång till de preussiska hamnarna. Detta krig tog fem år.

Krigets hjältar, som räddade liv, inte tog liv.


Mina hårdrockshjältar från Borlänge - Sabaton - besjunger krigets galenskap i en stark tonsättning just av slaget vid Poltava, med öronbedövande basgångar och krigshetsande trummor.

Med budskapet: Gör inte om det!

Fåfängt bad soldaterna sitt Fader Vår och marscherade på kungens order hungriga och frusna mot sitt slut, och den eviga tystnaden.

Det minsta jag kan göra är att skänka dessa anonyma förfäder en tanke.
Vad hade hänt om de istället varit hemma och brukat sin mark?
Och om kungarna bett sina böner om fred istället för utvidgat territorium?

Tänk om de hade gripit om "Frälsningens horn" istället för om svärdet?

Hornen är borta.


"Frälsningens horn" är ett typiskt uttryck i Bibeln. I bildlig betydelse handlar det om makt och ära.
Att "upphöja någons horn" betyder att "göra mäktig".

Men att själv upphöja sitt horn är besmittat med stort övermod!

Det är Gud som upphöjer den rättfärdiges horn, men avhugger de ogudaktigas.

Det är en teologisk hälsning till alla krigshetsare - just nu bakåt i tiden till våra svenska kungar - men framför allt i nutiden, till Mellanöstern, Nord-Korea, och övriga trumpna ledare.

JAG SÄGER TILL DE ÖVERMODIGA:
- VAR INTE ÖVERMODIGA!

OCH TILL DE OGUDAKTIGA:
- UPPHÖJ INTE HORNET!

JA, UPPHÖJ INTE SÅ HÖGT ERT HORN, TALA EJ SÅ HÅRDNACKAT VAD FRÄCKT ÄR.

TY INTE FRÅN ÖSTER ELLER VÄSTER, EJ HELLER FRÅN BERGSÖKNEN KOMMER HJÄLPEN.

NEJ, GUD ÄR DEN SOM DÖMER.
DEN ENE ÖDMJUKAR HAN, DEN ANDRE UPPHÖJER HAN.
Psaltaren 75. 

Offerplats i Dan, norra Israel.


Som du ser bildsätter jag med foton från Israelresan.
Äntligen fick jag se dessa "frälsningens horn"! Det var en stor upplevelse.

På plats i landet kunde jag ana hur det möjligen kunde ha känts då översteprästen Sakarias, efter lottdragning, fick gå in i Herrens tempel för att tända rökelsealtaret.

Lukas berättar hur allt folket stod utanför och bad medan offret pågick. Men plötsligt, i det tysta, hände något.

DÅ VISADE SIG HERRENS ÄNGEL FÖR HONOM, TILL HÖGER OM RÖKELSEALTARET.

SAKARIAS BLEV FÖRSKRÄCKT VID DENNA SYN OCH FRUKTAN FÖLL ÖVER HONOM.

MEN ÄNGELN SADE TILL HONOM:

- VAR INTE RÄDD, SAKARIAS, DIN BÖN HAR BLIVIT HÖRD. DIN HUSTRU ELISABET SKALL FÖDA EN SON OCH DU SKALL GE HONOM NAMNET JOHANNES.. 
Lukas 1:8-17.

Fruktan.


Precis som Maria kom att argumentera sex månader senare med ängeln Gabriel, gör nu Sakarias detsamma. Han sa tvivlande:

- HUR SKALL JAG FÅ VISSHET OM DETTA?
JAG ÄR JU GAMMAL OCH MIN HUSTRU ÄR TILL ÅREN.

ÄNGELN SVARADE:

- JAG ÄR GABRIEL SOM STÅR VID GUDS SIDA, OCH JAG ÄR UTSÄND FÖR ATT TALA TILL DIG OCH GE DIG DETTA GLÄDJEBUD.

MEN DU SKALL BLI STUM OCH INTE KUNNA TALA FÖRRÄN DEN DAG DÅ DETTA SKER, EFTERSOM DU INTE TRODDE PÅ MINA ORD, SOM SKALL GÅ I UPPFYLLELSE NÄR TIDEN ÄR INNE.
Lukas 1:18-20.

När tiden är inne...


Det här handlar inte om bakterier eller förkylningsvirus i midsommartid som tystar stämbanden.
Nej, när Gud kommer med tystnad är det för att det måste till ett fokusbyte, som vi säger på vårt nutidsspråk.

Vänd blicken inåt. Lyssna efter Guds hjärta. Vad är det som har gått fel?
Rannsaka sinnet. Tänk om.

Och då måste det vara tyst. Tyst! Tigande tyst och stumt.

Det är en oerhörd prövning att drabbas av denna andliga tystnad.
Det går inte att kommunicera... Bara att be.

Om ens det...

... talar Gud.


Vad tänkte Sigismund innan han beordrade anfall? Vad tänkte Erik XIV och alla Karlarna?

Tog de saken i egna händer och upphöjde sitt eget horn? Hade de rådfrågat Herren i bön, eller sökte de bara sin egen ära? Eller ville de skydda sitt folk från större ont?
Frågorna är många.


I templet var altarets horn en absolut skyddad och fredad plats.
Om en människa oavsiktligt hade förbrutit sig och var jagad, kunde han skynda sig att gripa tag om Frälsningens Horn, då kunde hämnaren inte röra honom.

(Läs mer i 2 Mosebok  21:14 och 1 Konungaboken 1:50 ff).

Som barn minns jag våra lekar "jaga och tafatt" att man alltid bestämde vilken plats som skulle vara "paxad" - fredad - där den som jagade inte kunde ta en.

På barnavis var det ju ett frälsningens horn... Så vackert!

Pax!


Sakarias ifrågasättande ledde till att han fick bära folkets tystnad som en sinnebild av den profetiska tystnaden.
Men så snart Elisabet hade fött barnet och deklarerat pojkens namn - och Sakarias hade bekräftat det genom att skriva namnet på en tavla - då löstes hans tunga!

Hans individ blev en nyckel för hela kollektivet.

Nu hade Israel fått tillbaka Guds profetiska röst, genom Johannes Döparen.

Frågan är om de verkligen var så glada över att höra hans budskap 30 år senare...

- Omvänd er och gör bättring! Falska huggormsyngel...

Människorna behövde föras tillbaka till en sann lojalitet mot Gud.
Det behöver sannerligen vi också!

Så, det som började som en bestraffning och konsekvens för Sakarias brist på tro, förvandlas nu till ett nytt tecken - Gud leder sitt folk in i den nya tiden.

Det gamla förbundets alla löften skall snart gå i uppfyllelse.

Nytt tecken.


Och här stannar jag upp igen för att påminna mig själv, och dig, att vår tro inte bygger på åsikter eller tyckanden, utan på Guds löften.

Det är Gud som leder oss. Inte vi som leder Gud... och tjatar på att han skall välsigna våra företag...

Jag vet inte hur eller var Gud var någonstans vid slaget vid Poltava, för 308 år sedan. Säkert grät Gud himmelens tårar över mänsklig blodsspillan.
Säkert var Herren hos de mödrar och kvinnor som grät över sina förlorade män och söner, och gav dem ny styrka att ta sig igenom dagen.

Men Gud ryckte frälsningens horn ur kungarnas händer...

Upphöj inte dig själv. Låt andra göra det. Och ha din stolthet i Herren.


Och jag läser som kuriosa ur historieboken:

"Den svenske överbefälhavaren under hela kung Erik regeringstid, Henrik Klasson Horn, förde i övrigt kriget utan större förluster, tills polackerna i februari 1567 lyckades tillfoga honom ett mera betydande nederlag vid Runafer, som dock inte medförde några allvarligare konsekvenser."

Horn. Håll i hornen!

Och sträck dem inte upp i luften!



 
Gud leder oss lika mycket genom motgång och tystnad, som genom framgång och tydlighet.
Jesus säger ju:

JAG ÄR MED ER ALLA DAGAR, INTILL TIDENS ÄNDE!

Jesus går tyst vid vår sida. Jesus går talande i vårt hjärta.

Jag avslutar med den psalm som vi sjöng vid morgonmässan i St Nic:

BLI STILLA, LÅT TYSTNADEN FÖRA DIG NÄRA.
NÄRVARON FINNS DÄR, EN KRAFT SOM VILL BÄRA.

JA, ÖPPNA DET RUM SOM STÅR LÅST DJUPT INOM DIG.
BARNET SOM STUMT SKRIKER: HÖR MIG!

DU ÄR EN BÖN. GUD ÄR DIN BÖN.

Sv Ps 762. Ingmar Johansson.



Käre himmelske Far,
Hjälp oss att gripa om Frälsningens horn när vi känner oss jagade.
Tack för att Du ger oss en fristad, där vi kan andas ut.

Förlåt oss för att vi är så bullerskadade att vi inte klarar frånvaron av ljud längre... Hjälp oss att välsigna den tystnad Du ger oss. 

Tala Herre, jag vill lyssna till Din röst. Amen.


Slagna hälsningar från en tuktad medvandrare,

Helene Sture Hornfelt,

- som undrar när det är dags att börja tala igen?
- och under tiden fortsätter jag sjunga Sakarias lovsång ur Tidegärden, med bön för Israel.


Fredsmusik!



söndag 25 juni 2017

ESSÉERNA i QUMRAN, Joh Döparen fyller år


Grottorna i Qumran.


Ja, må du leva, Johannes Döparen, uti tvåtusensjutton år!

Det är din födelsedag idag. Den 24 juni står ditt namn i almanackan och du får odelat min uppmärksamhet en stund.

Midsommarens pessimister skojar bittert:

- Jaha, nu är det bara sex månader kvar till julafton...
- Nu går vi mot mörkare tider...

Så är det. Det är precis vad vi gör.
Johannes föddes ett halvår före Jesus. Idag. Hans far Sakarias utbrister i dagens evangelietext:

                          Anders Sjöberg undervisar i Qumran.


VÄLSIGNAD ÄR HERRE, ISRAELS GUD, SOM BESÖKER SITT FOLK OCH GER DET FRIHET!

... OCH DU, MITT BARN, SKALL KALLAS DEN HÖGSTES PROFET, TY DU SKALL GÅ FÖRE HERREN, OCH BANA VÄG FÖR HONOM.
Lukas 1:67-76.

Ur denna källa vill jag ösa mycket under de kommande inläggen.
Jag bildsätter med foton från resan till Israel i maj, där prästen Anders Sjöberg undervisade i de teologiska sambanden och Irén Kärrbrant i hisstoria och arkeologi.

Hemlighet. Irén Kärrbrant.


Vi vet inte mycket om den här pojkens uppväxt, mer än att han var avskild till Gud, "nasir", och att han vistades i öde trakter.

Kan det ha varit bland esséerna i Qumran?

Lukas avrundar nämligen Sakarias lovsång med en kort notis:

OCH POJKEN VÄXTE OCH BLEV STARK I ANDEN.
OCH HAN VISTADES I ÖDE TRAKTER TILL DEN DAG DÅ HAN SKULLE TRÄDA FRAM INFÖR ISRAEL. 
Lukas 1:80.

Öde trakt, väster om Döda havet.


Turistbussen lämnade Kalia Kibbutz och Döda havets västra strand och körde bara en kort bit uppåt, i de torra bergen, nära Engedi.

Ända sedan jag första gången fick höra upptäckten av Dödahavsrullarna i dessa grottor, har jag haft ett speciellt förhållande till denna plats och det som hänt här.

Nu var jag där... och stod på den grusiga backe där Johannes Döparen möjligen också kan ha stått.

Handskrifterna i krukorna.


Mellan gamla och nya testamentet - ca 200 f Kr till 60 e Kr, alltså under mackabéertiden - bodde här en grupp som kallades esséer.

Esséerna, eller essenerna, är en beteckning som betyder "heliga, rena" (snarare än fromma).
Denna grupp lämnade Jerusalem i protest mot korrupta präster.
Intet nytt under solen.

De källor som berättar om dessa män är dels hedniska källor såsom Josefos och Plinius d.ä. samt judiska källor såsom Filon av Alexandria.
Essérna har troligtvis varit något slags judiskt parti, vid sidan av fariséer och sadducéer, ca 4000 till antalet.

De verkar ha levt med en orientalisk-judisk religionsblandning, och det är ju alltid en känslig fråga, när man blandar...

Filmvisning om esséerna.


Celibat, enkelhet, strängt sabbatsfirande och skriftstudium var deras vardag.

Egendomsgemenskap och det speciella reningsbadet, Mikve, var deras kännetecken.
Först tvättade de sig noggrant med olivtvål, sedan klädde de sig i vita kläder och gick ned i vattenbassängen. Där bad de välsignelsebönen.

Där, på plats, har staten Israel byggt ett av sina många museer för att hålla de historiska rötterna levande.
Vi gick in, och i skumrasket kunde vi ana dessa rituella "badkar".

Jag tänker på hur vi själva gör efter en lång dag, hur viktigt det är att skölja av sig dagens intryck och helga sig själv åt nattens vila.

Där efter delade de måltidsgemenskapen under tystnad, i respekt.

Och när morgonen kom, lade de sig på golvet med armarna utåtsträckta, vända mot solen, och tackade och bad, berättade vår reseledare Irén Kärrbrant:

"Välsignad vare Du, Herre, som åter gett mig mitt liv efter nattens vila..."

Tänk när vattnet forsar fram här...


Så gjorde esséerna, och kanske även Johannes Döparen när han var här på besök.

Tillträde till denna ordern fick man efter 3 års novistjänst.
Vid invigningen fick man då del av den hemliga gnosis, kunskap, som de vårdade.

Det verkar som om Johannes Döparen hämtat starka intryck från esséerna, men att han avvek innan invigningen, och drog sig tillbaka till Jerusalem.

Jag känner att jag har starka drag av detta i mig...

Med min "gen-teologi" skulle det inte förvåna mig om jag har en förfadersfarfar tvåtusen åt tillbaka i tiden som varit med här...
Fast då måste han ha fått barn i smyg...

Förundran.


Det man vände sig emot var som sagt prästernas sekularisering i Jerusalem.

Grekiska influenser påverkade prästerskapet så pass att de ibland kunde lämna synagogan för att se idrottstävlingarna i "gymnasiet", där vackra, nakna män tävlade mot varandra.

Den hellenistiska kulturen lockade.

Idag är det den österländska yogakulturen som lockar till sekularisering i våra sammanhang, och ett allt bredare musikliv utan förkunnelse. Det ska jag återkomma till vid annat tillfälle.

Krukmakare.


Esséernas arbete var att tillverka keramikkrukor och att kopiera Skriften.

Vi fick se dessa kärl, som man funnit vid utgrävningar i Qumran.

Dels var det kärl till maten, där det var noga att skilja på kött och mjölk, som inte fick blandas.
Dels var det de stora krukorna som var till för bokrullarna.

Jag blev alldeles andäktig när jag såg ett av de låga borden för pergamentframställning och där de suttit och kopierat texterna...

Esséernas arbetsbänk.


Det gick till så att en föreläste sakta ur en skriftrulle medan några skrivare satt med varsitt pergamentskinn och skrev ned, ord för ord, från originalet.

När allt var kopierat, förseglades rullarna och lades i krukorna, för att säljas till synagogorna, som behövde nya när de gamla skriftrullarna slitits ut.

Kärleken och heligheten över dessa texter ingav en oerhörd respekt. Därför var noggrannheten otroligt viktig.

När forskare 1947 fick tillgång till dessa handskrifter blev man djupt imponerad över den samstämmighet texterna hade med de tidigare kända handskrifterna.

Modell av krukorna.


Men det fanns också ett annat sätt att "skriva bibeln" på. Man har funnit parafraser med ett återberättande av texterna, som skiljer sig från det strikta kopierandet.

Det har vi också i vår tid, t ex The Living Bible.

Esséerna skrev också egna bibelkommentarer, där de utlade framför allt profetböckerna, med tillämpning sin egen historiska situation.

Ja, i hela detta rika bibliotek i Qumran har man också funnit en typ av "sekt-skrifter" men de har ännu inte studerats så ingående att forskningen kan uttala sig om det.

Handskrift från Qumran.


Esséerna kallades ibland för "ljusets söner". I sina egna kommentarer till Skriften talar de om en kamp mellan "sanningens ande och fördärvets ande", men utan koppling till "Fadern".

Johannes Döparen var en sanningssägare.
Vi känner honom som en botpredikant, som inte drog sig för att kalla folket för "huggorms-yngel"..

- Omvänd er och gör bättring!

Han hade förmåga att sätta ord på det som var fel.

Jag kan tänka mig att det säkert kom från esséernas sätt att tänka, utifrån Sanningens Ande och Fördärvets Ande.

Hunger efter kunskap och sanning.


När Johannes kritiserade Herodes för att leva med sin broders hustru, så kastades han i fängelse.
I mörkret grubblade han över om Jesus verkligen var den Messias som skulle komma...

Han sände bud med sina anhängare, och fick till svar från Jesus själv:

- Hälsa Johannes vad ni ser; att blinda får sin syn och lama går!

Den hebreiska uppfattningen om "ljus" och "sanning" är nämligen inget abstrakt begrepp, som i grekisk filosofi, nej det handlar alltid om konkreta handlingar och gärningar!

Johannes hade ju vittnat om att Jesus är ljuset och sanningen, nu fick han det bekräftat, och med den vissheten dog han. Herodes tog hans huvud.

Hvita Briggens fängelse, Karlskrona.


Qumransekten hade dubbla Messias-förväntningar.

I esséernas skrifter "Florilegiet" och "Testimonierna" kan man läsa att de väntade dels en politisk Messias-konung av Davids ätt, dels en prästerlig Messias, den smorde.

Du som vill läsa djupare kan slå upp 5 Mosebok 18:18, där det talas om en Profet. Om de uppfattade det som en Messias eller bara en förelöpare, vet ingen.


Johannes kallas för Döparen. Jag läser om honom i Joh 3:22, ord som plötsligt blir levande för mig, som om jag läser dem för första gången...

SEDAN GICK JESUS OCH HANS LÄRJUNGAR TILL JUDEEN, OCH DÄR STANNADE HAN EN TID MED DEM OCH DÖPTE.

OCKSÅ JOHANNES DÖPTE; DET VAR I AINON NÄRA SALIM, DÄR DET VAR GOTT OM VATTEN, OCH FOLK KOM DIT OCH BLEV DÖPTA.

JOHANNES HADE NÄMLIGEN ÄNNU INTE SATTS I FÄNGELSE.

Fors från Hermons berg.


Sedan följer en mycket intressant diskussion, där vi kan ana esséernas verksamhet, dock utan att de nämns vid namn, och frågan om vem Jesus verkligen är:


ETT PAR AV JOHANNES LÄRJUNGAR KOM ATT DISKUTERA RENINGSBRUKEN MED NÅGRA JUDAR, OCH DE GICK TILL JOHANNES OCH SA:

- RABBI, HAN SOM VAR TILLSAMMANS MED DIG PÅ ANDRA SIDAN JORDAN, OCH SOM DU VITTNADE OM, HAN DÖPER NU SJÄLV, OCH ALLA KOMMER TILL HONOM...

JOHANNES SVARADE:

- INGEN FÅR NÅGOT SOM INTE GES HONOM FRÅN HIMLEN. NI KAN SJÄLVA VITTNA OM ATT JAG SADE; "JAG ÄR INTE MESSIAS, UTAN HAR BLIVIT UTSÄND ATT GÅ FRAMFÖR HONOM..."

HAN SKALL BLI STÖRRE OCH JAG BLI MINDRE.
Johannes evangelium kap 3:26-30

Dop i Jordanfloden.


Självinsikt. Med en identitet som bygger på Guds löften, precis så som hans pappa Sakarias sa i början.

Vi gick ut från museet i Qumran, ut i dagsljuset igen.
På andra sidan såg vi de berömda grottorna, där esséerna hade levt och där de hade sitt dyrbara bibliotek.

Vad hände sedan?

En jordbävning år 31 f.Kr förstörde mycket. Romarna förstörde ännu mer under den judiska rensningen år 66-70 e.Kr.

Det verkar vara så att esséerna hann gömma undan sina stora mängder av bokrullar uppe i klippgrottorna, vilket tyst vittnar om att de sedan troligen gått under efter det.

En tidigare använd begravningsplats med ca 1200 gravar har påträffats och nu är under utgrävning.

Utgrävningar.


Min kristna tro grundar sig inte på tyckande eller mina mer eller mindre djupsinniga åsikter.
Min tro är inget önsketänkande och inget påhitt.

Nej, hela det bibliska vittnesbördet vilar på att Gud själv har uppenbarat sig.

Skriften grundas på Guds löften, vad Gud har talat genom sina profeter och hur Gud har fört sitt folk genom de ena svårigheterna efter de andra, sekel efter sekel.

Det är detta som är så stort!

Och det är detta som är mitt syfte med att sitta här och skriva, att Du också ska få nycklar till förståelse, både till gamla och nya testamentet.

Helig skrift.


Jag slutar som jag började, med Sakarias lovsång:

VÄLSIGNAD ÄR HERREN ISRAELS GUD!
SOM BESÖKER SITT FOLK OCH GER DET FRIHET!


  "Gud, min Gud, Dig söker jag,
      min själ törstar efter Dig,
        min kropp längtar efter Dig,
   som ett kargt och uttorkat land.

   Då skådar jag Dig i helgedomen,
      jag ser Din makt och härlighet.

   Din nåd är mer värd än livet.
      Min tunga skall prisa Dig,
         ty Du kom till min hjälp,
   under Dina vingars skugga vilar jag". Amen.

Psaltaren 63. 



Innerliga bibelhälsningar till er alla i midsommartid,

Helene F Sturefelt, Israelresenär,

- som längtar efter en kyrka där våra hebreiska rötter är tydliga, att vi välsignar Israel och att vi tar Skriftstudiet på allvar, i bön och lovsång.

Källor: Lic guide Irén Kärrbrant och präst och Israelreseledare Anders Sjöberg,
           René Kieffer Nya Testamentets teologi sid 101.
           Birger Gerhardsson, Nytestamentlig  tidshistoria, sid 242.

fredag 23 juni 2017

MIDSOMMAR-NOJA


Nationalrätt, med symbolik...


Sitter du också här?

Är du inte tillsammans med dina släktingar? Du menar inte att du har smitit från midsommarfesten?!

Det har jag också.

Det vill säga, jag har valt att ägna kvällen åt mig själv och mitt stora behov av att reflektera över tillvaron.

Du får gärna dela en stund med mig.

Tillbehör till nationalrätten.


Vilket är värst - att ofrivilligt tvingas vara tillsammans med en massa folk, för att grupptrycket och familjetraditionen säger det?

Eller att ofrivilligt inte orka ta sig ut alls, där ensamheten är det enda alternativ som förmågan tillåter...? Oförmågan.

Allt som inte kommer från hjärtat brukar bli fel.

Men det är sällan vi har den där valfriheten som vi ofta hyllar.

Den som vill vara ifred, får inte det.
Den som vill komma ut, orkar inte.

Högtiderna är värst.

Och nu är det midsommar-noja.

Ringlekar.


Alla vill ju visa upp ett glatt yttre och ett väl fungerande socialt sammanhang.
Men då tänker jag vara en motvikt till det, dock inte på ett negativt sätt utan ett positivt.

Man ska inte sova längre om mornarna. Alltså gör jag det. Till 9.30! För att kroppen behöver få sova ut. Hjärnan likaså.

Att vara vaken länge är överskattat.

Och i dessa överljusa tider konstaterar sömnforskarna att det blir problem med serotoninhalten, som reglerar sovandet.
Dra för gardinerna och vira en blöt näsduk om ögonen - och sov!

Det blev ingen frukost. Det blev förmiddagsfike-brunch. Med jordgubbar till efterrätt. Så fel så fel, så gott så gott.

Så rätt, så halv.


Årets mest väderkänsliga dag får många bleksekulariserade svenska att knäppa händer i smyg, och be om sol... eller åtminstone uppehållsväder.

Meteorologerna har skrämt oss tidigt i veckan, att det blir regn till midsommar, så bönerna hade tid på sig att verka.

Allt regn stannade över Bergen i Norge. Där har det regnat en månad i sträck... och nu har vi kollektivt orsakat en mycket blöt Sankt Johann för norrmännen.

Listerlandets Istanbul.


Därför bestämde jag mig för att inte samåka, inte ta den bil vi fått låna, inte heller ta bussen utan helt enkelt cykla de 12 km till Hällevik.
För att det var uppehållsväder.

Så underbart att ensam glida genom Listerlandets bördighet!
Gulsparv och lärka var mina resekamrater och säden vajade milt i sommarbrisen.

Jag ljuger. Det var motvind, hela vägen!

Motvind.


Sommarfina midsommarmänniskor var samlade på den gröna gräsmattan vid Listerkyrkan, där midsommarstången var rest.

Igår fick barnbarnen se hur man majar och lövar en båtmast, och på så vis förvandlar den till ett högtidligare syfte.

I förskolans fotbollsmål stod det segervissa spelmanslaget, redo att leda ringlekarna kring stången.

VI ÄRO MUSIKANTER ALLT IFRÅN SÖLVESBORG...

VI KAN SPELA UKEUKELELE, VI KAN SPELA ELGITARR OCH dragspel, trumpet, gitarr och fiol, BOM FALLERALLA!

En del visor behöver uppdateras.

Glada musikanter.


Räven raskar över isen, eller simmar över fjärden, som jag tycker vi kunde sjunga i sommartid... är en intressant visa som håller gammalt hushållsarbete vid liv:

SÅ GÖRA VI NÄR VI SKURAR VÅRA GOLV... Hur många gör det i tider av golvmoppar och dammsugare?

SÅ GÖRA VI NÄR VI TVÄTTAR VÅRA KLÄDER... HÄNGA VÅRA KLÄDER, MANGLA VÅRA KLÄDER... Kära nån, det går tre dagar innan allt ligger rent i garderoben igen!
Så göra vi när vi torktumlar desamma....

Det bästa är lördagen och söndagen:

SÅ GÖRA VI NÄR TILL TORGET VI GÅ... och TILL KYRKAN VI GÅ....

Det är så vackert, arm i arm, genom för länge sedan svunna skogsmarker och ängar.

Nu beställer många matkassar via internet och kollar på TV-gudstjänster hemma i soffan.
Men det blir inga bra midsommarvisor av det.

Söndagens höjdpunkt.


Midsommarjulafton - det är samma mat och samma danslekar.

Vi äter sill och potatis tre gånger om året, även till påsk.

Varför?

För att det är tradition. Och då upprepas samma sak, om och om igen, för igenkänningens skull.

Den generation som är fostrad av reklamens ständiga nypåhitt, blir väldigt nervösa av detta.
Det måste vara förnyelse! Annars är det stagnation, dålig fantasi eller bara tråkigt.

Midsommar-noja.

Jag äter min matjesill med gräslök och potatis. Knäckebröd och en öl till det.
Vilsamt och skönt.

Imorgon är en annan dag, då kan vi skoja till det. Men inte idag!

Rädis-rosor.


Jag har glädjen att vara inbjuden som en del av Listerkyrkans Husband. Vi har det mycket klargörande namnet LKHB...

... med trummor, bas och keyboard, körsångare, elgitarrist, trumpetare och jag... som ibland kunde fylla i med ukulele, blockflöjt och munspel - med en tonart som nästan var rätt.

Den alldeles nybyggda utescenen invigdes idag, efter att projekterats för 42 år sedan... lika lång tid som Israels barn tvingades vandra i öknen.

Men alla måste invänta rätt tid.

Det som inte är uppfyllt i livet, har inte kommit till sina rätta förutsättningar än.

Och det som har tagit slut, behöver en värdig avslutning, och ett erkännande.

Ställer in rätt kanal.


På Listerlandet har det funnits många små missionshus i varenda by.
Med minskad befolkning och minskad kristen bekännelse tvingades det sista missionshuset ge upp nu - Betel i Nogersund.

Men det fina är att de skänkte sitt överskott till den samlande kraften i Listerkyrkan! Stort tack!

Och ännu starkare - Betel i Nogersund lät oss få ta över deras kors, som nu hängdes upp på väggen inne i utescenen.
Och husbandet spelade:

DET URGAMLA KORS....

Till vänster eller höger?


Plötsligt släppte midsommar-nojan.
Det blev ett nöje att få vara med och fira!

Fokus flyttades från de egna förväntningarna till något större.

Här i Norden får vi fira ljuset och livet och livskraftens höjdpunkt.

Och vi i kyrkan tackar Gud, vår Skapare, för En vänlig grönskas rika dräkt, som smyckat dal och säng. Äng, menar jag.


Midsommar är de vuxnas högtid, inte barnens. Jo... på sätt och vis. Många barn blir till i natt...

Förr var midsommar den största bröllopshögtiden. Den vanligaste födelsedagen i Sverige i slutet av mars/ början av april.

Nu är första helgen i augusti den vanligaste vigsellördagen, då semestrarna använts till att planera festligheterna och bruden är brun, brunare, brunast.

Söta sommarflickor!


Det känns som om midsommar kommer för tidigt... Det har just varit april, mentalt, och plötsligt är vi mitt i sommaren. Jag hänger inte med!

Det är nog därför augusti passar bättre för bröllop. Det känns mer midsommar á la 2000.

Sommaren varar väl till Heliga Birgittas brittsommardag den 7 oktober?

En rovfågel cirkulerade över vårt midsommarfirande och spanade över våra ringlekar. Bara små grodor, ingen sork att äta... Det var en Glada, med kluven stjärt. Den hälsade.

- Glad midsommar!

Vad liknar du?



När alla gått in för att dricka kaffe, stod jag ensam kvar och tittade på midsommarstången.

Vad liknar den egentligen?

Ett förvirrat blomsterprytt kors? En kamouflerad fallos-symbol?
Nej, inte alls!

Jag ser något mycket kvinnligt och mycket vackert...

Nu fattar jag !!


Midsommarstången är ju med sina ringar ett kvinnligt sköte!
Med blågula band kring ägglossningstrumpeten...

Vad har sommaren i sitt sköte?

En stång... och när man ska föda sitt barn nio månader senare, så går man sannerligen igenom sitt kors!!

Genom död till liv, känns det som. Allt faller på plats. Alla symbolerna är hemma!

Det är bara de små grodorna som är fel... den retsamma soldatvisan mellan fransmän och engelsmän. Men det tar vi en annan gång.

S(c)en-sommarkväll.


Tack för att du delade den här stunden med mig.
Vi har varit några stycken, över 100 säkert, som smitit från vad det nu kan vara.
Eller som hittade digitalt sällskap på distans.

Vad du än gör, gör det med hjärtat. Då håller du misslyckandet borta, och känslan av att vara fel försvinner.

Umgås med dig själv - helhjärtat.
Umgås med folk - helhjärtat.

Så gör Vår Herre - umgås med oss, helhjärtat. Amen!

Jag lever i min takt.


Svenska folkets böner om uppehåll räckte här hos oss till kl 17. Sen började regnet droppa.

Som tur var hade jag medvind och mestadels nedförsbacke hem. Jag blev bara halvblöt... för att en halvtimme senare lägga mig i badkaret - med varmt vatten!

De ljusaste hälsningar från en med midsommar-noja, som förändrades till midsommar-nöje!

Helene Sture Nojfelt,

- Noja. Nöje. Nöjd. Nya verbformer.


Ukulele-cyklist.