UNDER GUDS BESKYDD

Välkommen att dela mina tankar om Tro och Liv!

onsdag 28 juni 2017

FRÄLSNINGENS HORN och SLAGET VID POLTAVA


Tystnad.


Det var alldeles tyst. Det hade varit tyst länge, ja, i flera hundra år.
Ingen profetröst hade hörts, och Gud var ohörbar.

Han som nu hade blivit pappa hade också varit tyst. Han drabbades av stumhet då det visade sig att hans hustru Elisabet var gravid, för han trodde inte på det. Han hette Sakarias.

Den tredje tystnaden vilar över slagfältet i Poltava. Den skadade kung Karl XII kunde inte leda sina trupper som han skulle.

"Då natt och dag skildes åt marscherade de blågula trupperna mot ett massivt ryskt artilleri, vilket öppnade eld med påföljd att 'de våra likt gräset för en lie blev nedlagt i det feta junigräset'..."

Citatet är hämtat från vår kommuns kulturpristagare, som har goda historiska kunskaper i detta ämne.

Under blågul stelnad fana.


I söndags lästes denna text i våra kyrkor:

JOHANNES FAR SAKARIAS FYLLDES AV HELIG ANDE OCH TALADE PROFETISKA ORD:

- VÄLSIGNAD ÄR HERREN, ISRAELS GUD, SOM BESÖKER SITT FOLK OCH GER DET FRIHET.

HAN RESER FÖR OSS FRÄLSNINGENS HORN, I SIN TJÄNARE DAVIDS SLÄKT, SÅ SOM HAN FÖR LÄNGE SEDAN LOVAT.
Lukas 1:67.

Frälsningens horn.


Den första tystnaden skapade ett stort tomrum mellan Gamla och Nya Testamentet.

Den andra tystnaden var en konsekvens av otro, att inte lita på det löfte som var givet.

Den tredje tystnaden är den där marken tvingas svälja blod... av maktgalna mäns krig, där äkta män, pappor och söner tvingades gå längst fram i ledet och bli kanonmat.
Till vilken nytta?

Vapenvila. Marinmuseet, Karlskrona.


Det här inlägget handlar om hur Gud griper in i vår historia, gång på gång, trots vår motsträvighet och dumdristighet. Men Herren låter oss ta konsekvenserna. Gud har gjort oss ansvariga, med möjlighet att välja mellan gott och ont.

Vi kommer inte ifrån det. Det är skönt att vara förtroende värd. Men käre Gud (!) så svårt det är!

Det jag nu ska skriva hoppas jag också kan hjälpa dig i ditt liv, att förstå den tystnad och ovisshet du tvingats leva i då och då. Det har vi alla...

Tystnad. I väntan på...


Det är 308 år sedan idag slaget vid Poltava härjade i Ukraina. Det var den 28 juni 1709.
Kommer du ihåg att vi svenskar har varit där och bråkat långt innan Putin?

Sverige - du tronar på minnen från fornstora da'r... Visst, men minnet från skolans historielektioner är lika långt bort som antalet år sedan det hände.

Det är ingen nådig krigshistoria Sverige bidrar med.

Bara antalet krig med Polen är gräsligt!

- 1599 - 1629: Sigismunds avsättning från Sveriges tron förvandlade det tidigare inbördeskriget till ett öppet krig mellan Sverige och Polen. Blodet flöt i trettio år.

- 1563 - 1568: Erik XIV's polska krig då man var intresserad av  Estland och Livland. Det tog tre år.

- 1655 - 1660: Karl X Gustav ville inte att Ryssland skulle ha tillgång till de preussiska hamnarna. Detta krig tog fem år.

Krigets hjältar, som räddade liv, inte tog liv.


Mina hårdrockshjältar från Borlänge - Sabaton - besjunger krigets galenskap i en stark tonsättning just av slaget vid Poltava, med öronbedövande basgångar och krigshetsande trummor.

Med budskapet: Gör inte om det!

Fåfängt bad soldaterna sitt Fader Vår och marscherade på kungens order hungriga och frusna mot sitt slut, och den eviga tystnaden.

Det minsta jag kan göra är att skänka dessa anonyma förfäder en tanke.
Vad hade hänt om de istället varit hemma och brukat sin mark?
Och om kungarna bett sina böner om fred istället för utvidgat territorium?

Tänk om de hade gripit om "Frälsningens horn" istället för om svärdet?

Hornen är borta.


"Frälsningens horn" är ett typiskt uttryck i Bibeln. I bildlig betydelse handlar det om makt och ära.
Att "upphöja någons horn" betyder att "göra mäktig".

Men att själv upphöja sitt horn är besmittat med stort övermod!

Det är Gud som upphöjer den rättfärdiges horn, men avhugger de ogudaktigas.

Det är en teologisk hälsning till alla krigshetsare - just nu bakåt i tiden till våra svenska kungar - men framför allt i nutiden, till Mellanöstern, Nord-Korea, och övriga trumpna ledare.

JAG SÄGER TILL DE ÖVERMODIGA:
- VAR INTE ÖVERMODIGA!

OCH TILL DE OGUDAKTIGA:
- UPPHÖJ INTE HORNET!

JA, UPPHÖJ INTE SÅ HÖGT ERT HORN, TALA EJ SÅ HÅRDNACKAT VAD FRÄCKT ÄR.

TY INTE FRÅN ÖSTER ELLER VÄSTER, EJ HELLER FRÅN BERGSÖKNEN KOMMER HJÄLPEN.

NEJ, GUD ÄR DEN SOM DÖMER.
DEN ENE ÖDMJUKAR HAN, DEN ANDRE UPPHÖJER HAN.
Psaltaren 75. 

Offerplats i Dan, norra Israel.


Som du ser bildsätter jag med foton från Israelresan.
Äntligen fick jag se dessa "frälsningens horn"! Det var en stor upplevelse.

På plats i landet kunde jag ana hur det möjligen kunde ha känts då översteprästen Sakarias, efter lottdragning, fick gå in i Herrens tempel för att tända rökelsealtaret.

Lukas berättar hur allt folket stod utanför och bad medan offret pågick. Men plötsligt, i det tysta, hände något.

DÅ VISADE SIG HERRENS ÄNGEL FÖR HONOM, TILL HÖGER OM RÖKELSEALTARET.

SAKARIAS BLEV FÖRSKRÄCKT VID DENNA SYN OCH FRUKTAN FÖLL ÖVER HONOM.

MEN ÄNGELN SADE TILL HONOM:

- VAR INTE RÄDD, SAKARIAS, DIN BÖN HAR BLIVIT HÖRD. DIN HUSTRU ELISABET SKALL FÖDA EN SON OCH DU SKALL GE HONOM NAMNET JOHANNES.. 
Lukas 1:8-17.

Fruktan.


Precis som Maria kom att argumentera sex månader senare med ängeln Gabriel, gör nu Sakarias detsamma. Han sa tvivlande:

- HUR SKALL JAG FÅ VISSHET OM DETTA?
JAG ÄR JU GAMMAL OCH MIN HUSTRU ÄR TILL ÅREN.

ÄNGELN SVARADE:

- JAG ÄR GABRIEL SOM STÅR VID GUDS SIDA, OCH JAG ÄR UTSÄND FÖR ATT TALA TILL DIG OCH GE DIG DETTA GLÄDJEBUD.

MEN DU SKALL BLI STUM OCH INTE KUNNA TALA FÖRRÄN DEN DAG DÅ DETTA SKER, EFTERSOM DU INTE TRODDE PÅ MINA ORD, SOM SKALL GÅ I UPPFYLLELSE NÄR TIDEN ÄR INNE.
Lukas 1:18-20.

När tiden är inne...


Det här handlar inte om bakterier eller förkylningsvirus i midsommartid som tystar stämbanden.
Nej, när Gud kommer med tystnad är det för att det måste till ett fokusbyte, som vi säger på vårt nutidsspråk.

Vänd blicken inåt. Lyssna efter Guds hjärta. Vad är det som har gått fel?
Rannsaka sinnet. Tänk om.

Och då måste det vara tyst. Tyst! Tigande tyst och stumt.

Det är en oerhörd prövning att drabbas av denna andliga tystnad.
Det går inte att kommunicera... Bara att be.

Om ens det...

... talar Gud.


Vad tänkte Sigismund innan han beordrade anfall? Vad tänkte Erik XIV och alla Karlarna?

Tog de saken i egna händer och upphöjde sitt eget horn? Hade de rådfrågat Herren i bön, eller sökte de bara sin egen ära? Eller ville de skydda sitt folk från större ont?
Frågorna är många.


I templet var altarets horn en absolut skyddad och fredad plats.
Om en människa oavsiktligt hade förbrutit sig och var jagad, kunde han skynda sig att gripa tag om Frälsningens Horn, då kunde hämnaren inte röra honom.

(Läs mer i 2 Mosebok  21:14 och 1 Konungaboken 1:50 ff).

Som barn minns jag våra lekar "jaga och tafatt" att man alltid bestämde vilken plats som skulle vara "paxad" - fredad - där den som jagade inte kunde ta en.

På barnavis var det ju ett frälsningens horn... Så vackert!

Pax!


Sakarias ifrågasättande ledde till att han fick bära folkets tystnad som en sinnebild av den profetiska tystnaden.
Men så snart Elisabet hade fött barnet och deklarerat pojkens namn - och Sakarias hade bekräftat det genom att skriva namnet på en tavla - då löstes hans tunga!

Hans individ blev en nyckel för hela kollektivet.

Nu hade Israel fått tillbaka Guds profetiska röst, genom Johannes Döparen.

Frågan är om de verkligen var så glada över att höra hans budskap 30 år senare...

- Omvänd er och gör bättring! Falska huggormsyngel...

Människorna behövde föras tillbaka till en sann lojalitet mot Gud.
Det behöver sannerligen vi också!

Så, det som började som en bestraffning och konsekvens för Sakarias brist på tro, förvandlas nu till ett nytt tecken - Gud leder sitt folk in i den nya tiden.

Det gamla förbundets alla löften skall snart gå i uppfyllelse.

Nytt tecken.


Och här stannar jag upp igen för att påminna mig själv, och dig, att vår tro inte bygger på åsikter eller tyckanden, utan på Guds löften.

Det är Gud som leder oss. Inte vi som leder Gud... och tjatar på att han skall välsigna våra företag...

Jag vet inte hur eller var Gud var någonstans vid slaget vid Poltava, för 308 år sedan. Säkert grät Gud himmelens tårar över mänsklig blodsspillan.
Säkert var Herren hos de mödrar och kvinnor som grät över sina förlorade män och söner, och gav dem ny styrka att ta sig igenom dagen.

Men Gud ryckte frälsningens horn ur kungarnas händer...

Upphöj inte dig själv. Låt andra göra det. Och ha din stolthet i Herren.


Och jag läser som kuriosa ur historieboken:

"Den svenske överbefälhavaren under hela kung Erik regeringstid, Henrik Klasson Horn, förde i övrigt kriget utan större förluster, tills polackerna i februari 1567 lyckades tillfoga honom ett mera betydande nederlag vid Runafer, som dock inte medförde några allvarligare konsekvenser."

Horn. Håll i hornen!

Och sträck dem inte upp i luften!



 
Gud leder oss lika mycket genom motgång och tystnad, som genom framgång och tydlighet.
Jesus säger ju:

JAG ÄR MED ER ALLA DAGAR, INTILL TIDENS ÄNDE!

Jesus går tyst vid vår sida. Jesus går talande i vårt hjärta.

Jag avslutar med den psalm som vi sjöng vid morgonmässan i St Nic:

BLI STILLA, LÅT TYSTNADEN FÖRA DIG NÄRA.
NÄRVARON FINNS DÄR, EN KRAFT SOM VILL BÄRA.

JA, ÖPPNA DET RUM SOM STÅR LÅST DJUPT INOM DIG.
BARNET SOM STUMT SKRIKER: HÖR MIG!

DU ÄR EN BÖN. GUD ÄR DIN BÖN.

Sv Ps 762. Ingmar Johansson.



Käre himmelske Far,
Hjälp oss att gripa om Frälsningens horn när vi känner oss jagade.
Tack för att Du ger oss en fristad, där vi kan andas ut.

Förlåt oss för att vi är så bullerskadade att vi inte klarar frånvaron av ljud längre... Hjälp oss att välsigna den tystnad Du ger oss. 

Tala Herre, jag vill lyssna till Din röst. Amen.


Slagna hälsningar från en tuktad medvandrare,

Helene Sture Hornfelt,

- som undrar när det är dags att börja tala igen?
- och under tiden fortsätter jag sjunga Sakarias lovsång ur Tidegärden, med bön för Israel.


Fredsmusik!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar